Ord är som napalmbomber, de ödelägger land

Jag försätts hela tiden i situationer där jag måste trösta när det egentligen är jag som påverkas negativt av situationen och du mest bara behöver en axel att gråta mot. Jag kan inte göra annat än att hålla minen och yttra snälla ord när jag egentligen bara vill säga fuck off och ge upp. Det vandrande störningsmomentet vid namn Agnes. Du är så stark säger ni, men jag kan inte riktigt förstå vem ni pratar om. Ser ni inte hur liten, svag och förkrossad jag är? Ser ni inte hur jag ligger som en tårdrypande hög på golvet och väntar på att bli avslöjad? Är jag stark för alla år jag klarat mig själv under tvångsmässig tystnad eller för att jag äntligen öppnat käften? Mitt nyårslöfte borde vara att sluta ljuga. Övergivenhetskänslorna slår till precis lika hårt igen och jag vet att det inte är på riktigt men jag kan inte låta bli att känna mig som ett klängigt litet barn som tar upp för mycket av din tid men jag behöver dig nog. Det psykiska gör liksom ont fysiskt nu och varje steg utanför dörren är som att balansera på en klippavsats. Men det var förvånansvärt tryggt att höra din röst och för någon sekund kändes det som att jag inte höll på att drunkna. 
 
Allt känns så trivialt. Hur ska vardagen någonsin betyda något igen och hur ska jag kunna gå tillbaka till det vanliga när det känns som att allting är på väg att gå under? Den där förbannade jävla skulden som greppar mina lungor i två stadiga grepp och jag får andnöd bara av tanken på hur jag ska klara det här. Jag kan alla nyanser av mörkret utantill men det här är något annat och jag kan inte navigera i känslostormarna. Jag har förlorat tolv år av mitt liv. Vad är mina skyldigheter och rättigheter i det här? Är ångesten verkligen bättre delad? 
 
Du är närvarande precis hela tiden. Jag vågar inte ens öppna min post längre. För tänk om dina fingeravtryck finns där igen och jag tvingas att bli medveten om din existens genom handskrivna bokstäver som får hela min insida att vändas utochin. Än mindre vågar jag vara odistraherad eller ens avsluta mina tankar. Vad som helst utom skulden. Du fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som att det aldrig kommer att få ett slut. Jag är ännu räddare nu än förut. Och så de där impulshandlingarna jag inte styr över snälla kom inte tillbaka. Det finns inga färdigheter i världen som kan få det här att sluta. Lova mig att vi kommer att skratta igen. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback