with your red stained hands that you’ve sterilized with excuses in case i shout


 


Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Jag minns hur vi står på hustaket och beundrar utsikten den där natten när några utnyttjade en försvarslös liten kvinnoflicka och jag minns köket balkongen gården ångesten och porren på tvn som ni alla satt bänkade framför och tröjan som var utochin men det mesta minns jag inte för det är täckt av en tjock dimma men en sak jag vet är att efter den natten blev allting värre. Jag minns smärtan och hur det kändes som att det brann i huden, sjukanmälningen, minnesluckorna, vad fan hände? Ifrågasättandet. Skulden och skammen. En röst eller flera som frågade är du verkligen säker? Tystnaden som till slut orskade den oundvikliga kollapsen för en kan inte vara tyst hur länge som helst och det gick ju sakta framåt men ni hävdade ändå mutism när jag inte kunde yttra det ni ville höra för varför varför varför skulle jag någonsin lita på en man med penna och anteckningsblock igen? Jag minns fem fåtöljer och fem individer varav alla hade mer makt än mig och jag hatade två av dem av hela mitt hjärta men ändå fortsatte de att prata och ta beslut över huvudet på mig och jag drog trådar ur mjukisbyxorna för att ens klara av att sitta kvar i den där jävla fåtöljen. Jag minns att allting luktade cigarettfimpar men jag minns varken veckodag eller månad knappt vilket år men de blå ringarna under ögonen var desamma så vad spelade det för roll om det var onsdag eller torsdag när alla kroppsliga funktioner gett upp och tröttheten inte försvann hur många timmar jag än sov. Jag minns förbuden och löftena, jag minns promenaderna i området jag ville avnjuta i min ensamhet men jag hade ständigt någon i ryggen och uppmaningar i huvudet. Jag minns att jag undvek era blickar på stan och jag minns omvägar med hårt dunkande hjärta men mest av allt minns jag hånskratten och den där tröjan som var utochin. 

Men det är lugnt det är ingen fara jag minns det som om det aldrig har hänt. 
 
 

kravla upp och sen, spring igen

Den här går på repeat när allting är så fruktansvärt jävla svårt att allt en kan göra är att gråta, ha långa telefonsamtal med mamma och försöka att inte kapitulera helt. Det är som att springa i konstant jävla uppförsbacke. 
 
 
Gick in till din hjärtkammare
Rörde vid varenda cell
Hörde skriken från dina barndomsår
Sa "Jag förstår, jag förstår, jag förstår, jag förstår"