Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

Det är en förjävligt smärtsam insikt men vad mer kan jag göra än att ha långa samtal där jag är så ärlig jag bara kan, ställa frågor, vara uppmärksam på era känslor och vara så tydlig som möjligt med vad jag önskar och vill. Det vore trevligt om jag fick någon slags bekräftelse på att jag är en person som sitter här bredvid och pratar med dig. Jag bemöts bara av tystnad eller illa valda ord som får mina allra värsta misstankar att besannas. Jag känner mig som ett litet barn som skriker och stampar i golvet för att få uppmärksamhet men ni hör mig ändå inte. Jag är så trött på utebliven respons och ignorerade känslor. Jag ger upp och erkänner mig besegrad. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag ens ansträngde mig från början. 

Det blir för jobbigt för dom och jag blir bortglömd. Som vanligt. Återigen sviken och samtidigt vågar de påstå att rädslan över att bli övergiven är ett sjukdomstecken. Men deras kategorisering av legitima och icke-legitima känslor är så jävla irrelevanta. Ångesten är inte klädsam på något vis när jag vaknar i svettpölar på gränsen till panik för att drömmarna känns så verkliga, när disken staplas på nattduksbordet för att jag inte orkat resa mig idag, när en dusch känns oöverkomligt och kroppen känns sådär paralyserad att jag inte kan fastän jag vill. Det krävs så jävla lite för att knuffa omkull mig så att jag förblir liggandes. Den lilla makten jag återfått över mig själv raserades på några sekunder under det där jävla eftermiddagskaffet. 

Jag är så tacksam över att jag har min regnbågsfamilj.