jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt

En bör vara tacksam för att en blir betrodd överhuvudtaget och inte klaga över subtilt bagatelliserande. Eller? Din tolkning gör det inte mindre smärtsamt för mig och dina känslor är långt ifrån mina. Du säger

vi har sånt flyt nu, du borde ta vara på den här känslan

utan att en enda gång stanna upp och fråga hur jag mår. 

Men jag får välja bort dig, jag behöver inte agera terapeut och lyssna på ditt ältande som får mig att vilja ge upp tusen gånger om dagen. Du pratar så vardagligt om allt det där som förstört hela mitt liv och trasat sönder varenda liten framtidsutsikt jag någonsin haft. Så jag låter bli att svara när du ringer. Ni lyssnar inte på mina önskningar om att vi måste prata om det så jag bemöter er med samma metod. Den välbekanta och trygga tystnaden som aldrig orsakat någonting annat än tvivel och skuld. Jag blir sängliggandes i flera dagar. Sådär paralyserad att jag inte ens orkar sätta på en serie. Jag orkar ingenting annat än att kedjeröka i regnet. Jag glömmer allt som jag vet kan lindra det värsta. Blir liggandes, grämer mig ältar sörjer tänker känner. Jag möts av en tom blick och nerutalt ansiktsuttryck i spegeln. 

Men jag känner ändå en uns av styrka i besluten jag lyckas ta. Det är min tur att ta tillbaka makten över min kropp och mitt självbestämmande. Det är min tur att definera mig själv och leva efter mina egna villkor. Det fanns ett otroligt värde i att sätta ord på det jag alltid känt men aldrig tagit på allvar, att greppa tag i det lilla modet och känna styrkan efteråt. Att själv få bestämma. Jag beklagar mig alltid över att de som förtjänar det aldrig får några konsekvenser av sitt handlande. Så de sömnlösa nätterna går ut på att planera hämden, så att konsekvenserna hamnar där de hör hemma. 

Jag ska ta tillbaka allting ni stulit, hur långt tid det än kommer att ta.