12/11 - 16

Jag försöker gå vidare med den sista lilla kraften min kropp besitter. Försöker att prata om saker och minska rädslan som är påtaglig i alla situationer och släppa på kontrollen som skapat strategier som hållit mig flytande de senaste tio åren. Men det går inte när motsatsen trycks upp i ansiktet på mig när jag minst anar det. När jag möts av det där namnet på mobilskärmen på morgonen, när sveken överlappar varandra så att jag inte vet vad jag ska ta itu med först, när jag återigen bemöts av tystnad när jag väl hävdar mig, när kontaktförsöken är luddiga och jag lämnas i ett analyserande om vad fan det kan betyda egentligen. När jag blir ifrågasatt och alla mina värderingar totalt glöms bort för jag överdrev nog kanske ändå. Det går inte att försöka glömma när ni är här hela tiden. Det är knäpptyst men det skriker. Allt det där som är begravt under skulden och skammen. 

Jag är dömd till livstid, du kan bara byta kommun. Jag är dömd till en livstid av hjärtskärande mardrömmar, du kan höra av dig när helst du önskar. Jag är dömd till en livstid av terapitimmar, du har råd att ifrågasätta min validitet. 

Ni går vidare.

Jag får aldrig någon ursäkt för ni vet att jag är tyst som muren jag är ingen som gapar och skriker eller våga lyfta luren för att be om hjälp. Ni säger aldrig förlåt för ni vet att jag alltid klarat mig själv med sekunder från att drunkna men jag håller mig alltid över vattenytan för vad har jag för val egentligen. Det är svek efter svek efter svek och min röst är dold bakom era slag och era hot för när jag väl hävdar mig möts jag av hånskratt eller tystnad, ett "okej", ett ifrågasättande och skuldbeläggande. Tack för hjälpen tack för straffen tack för konsekvenserna tack för den kroppsliga paralyseringen för den påtagliga paniken för den övermäktiga känslan av att nu går jag under. Tack. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback