remember that your strength is also built on what you lost

Istället för att prata om hur allt går åt helvete och hur vi systematiskt blir motarbetade från alla håll och kanter tänkte jag dela med mig av det jag dokumenterade under en vecka i Berlin med familjen. Både med mobil och systemkamera. Även om det var stor brist på introvert ensamtid så gick det förvånansvärt bra att spendera en hel vecka tillsammans, även om jag var extremt socialt utmattad när jag kom hem. 
 

En vet att en hamnat rätt när Ingen människa är illegal-klibbor sitter här och var. 

På takterrassen Klunkerkranich i Neukölln. Alla som är i Berlin borde åka dit. 

En glad mamma.


Funktionsvarierade i Friedrichshain. 


Det är inte Säpo som är efter oss här, utan en jävligt läskig olycka med en bil som körde in i en cyklist. Men vi var glada ändå tydligen. 



Vi drack en vegansk ACAB-öl. 





Baren på takterrassen där en kunde värma sig när det blåste för mycket. Nästan lika mysigt som utsidan!

 
 

Until I hear the things you are not saying, until I find out what it really means

Jag är rätt så tillfredställd för tillfället. Inget är jättedåligt och inget är jättebra, befinner mig i någon slags gråskala jag inte visste fanns. Det har allltid varit allt eller inget - oavsett vad det gäller. Men nu är jag liksom bara, och det är ganska skönt. Mardrömmarna är tillbaka men jag kan hantera det någorlunda och min bästis är i stan för att stanna några veckor och det är fantastiskt att slippa vara ensam. Jag hoppas på att det får kännas bra ett tag, att det håller i sig, och att mina framtidsplaner uppfylls så som jag vill. 

Något annat jag gärna önskar är att mitt intresse för saker ska komma tillbaka. Att jag ska tycka att saker är roligt igen, sånt som jag tidigare uppskattat. Pratade med en vän för någon vecka sedan om vad jag har för intressen, vad jag tycker är roligt att göra. Det var ganska sorgligt för jag insåg att jag inte hade något. Jag har tyckt om att träna, att fotografera, gå på konserter och göra nya saker - men allt det har försvunnit. Är det meningen att en ska ha intressen när en är 22 år? Allt jag tyckt om tidigare blir numera ångestladdat eller överdrivet. Typ träning, det går inte att hålla det på en lagomnivå. Det är antingen varje dag eller inte alls. Att träffa vänner är också ångestladdat vissa gånger för den där intensiva separationsångesten finns alltid tydligt med mig, även om det såklart är värt det. Konserter innebär mycket människor tätt packade på en liten plats, och det finns inte i min värld att utsätta sig för längre. 

Att fotografera har jag inte gjort på evigheter, men mitt senaste fotojobb var på Skansen. Jag är ju inte sådär jättehype på djurparker direkt, men jag hade ett uppdrag från jobbet så det var bara att göra det. Och jag kan ju inte förneka att djuren var helt jävla sjukt söta. 

 
 

All I want to do is strip away these stilled constraints and crush this charade, shred this sad masquerade

Den jävla tystnaden omringar mig och det känns som att den skriker fastän det är så tyst att jag kan höra mina egna andetag. Jag kan inte sitta still en sekund utan att det börjar krypa under huden på mig. Är så jävla trött på den här situationen att jag vill spy. Hoppas hela tiden på något slags erkännande och förståelse men hur kan jag förvänta mig det när jag aldrig låter sanningen luftas. Jag förstår inte hur allt kan kantas av bakslag och misslyckanden när andra går vidare och framåt. Blir ledsen när jag borde glädjas, för här står jag fortfarande med skit upp till axlarna och kippar efter luft då insidan kväver mig. Jag försöker verkligen. Det är väl kanske det som gör det så ledsamt, att jag gör mitt bästa utan att komma vidare. Bortkastat. Ältar samma sak om och om igen tills alla utrymmen är täckta. För det är inte bara att släppa och gå vidare. 

Jag går och lägger mig istället.
Nej just det, sova kan jag ju inte heller. 
Är du okej?
Nej. Kan du ta över tankarna ett tag?
 
 

Senast på Instagram

När jag inte är så aktiv med systemkameran är jag flitig med mobilkameran istället, och det kommer upp desto mer på Instagram. Agnesliinnea heter jag där. Lite mer vadrag än vad jag oftast skriver om här. Så att ni har lite koll på vad jag gör om dagarna. 

När håret åkte av. Såg ut som en rakad katt i badkaret. Hade glömt bort hur mörkt hår jag hade efter alla blekningar. Till höger är det lillebror och jag, numera lika korthåriga, med samma hårfäste.


Älskade Etown Grrrl Gang. Vanligt möte till vänster och en nystartad bokcirkel till höger, där läser vi Av oss blev det aldrig några riktiga damer. Vi heter Etowngrrrlgang på Instagram, följ oss!


Jag har varit mycket med Majja, en av de få pärlorna som bor kvar i stan. Vi har bland annat ätit sushi och varit glada i badrummet. 


Bilder från Göteborgsbesöket hemma hos Cissi, Johanna och Bambi. 


Toalettselfies i ett försök att vänja mig vid den nya spegelbilden. Går rätt bra faktiskt. 
 

bekräftelse

När jag klippte håret kort var jag jättenöjd. Det kändes som att det var jag, och jag trivdes i det. Men vad som också hände var att jag blev mycket mer osäker i sociala situationer. Jag hade inget hår att gömma mig bakom och det kändes som om jag hade svårare att passa in. Att inte passa in tycker jag inte alltid är något negativt, men ibland vill jag bara passera utan att någon lägger större märke till mig. Ibland ville jag vara en i mängden. Så samtidigt som jag älskade mitt korta hår så sjönk självförtroendet.
Fick jag komplimanger var jag helt övertygad om att personen drev med mig. Som i en dålig high school film var jag säker på att personen slagit vad med sina vänner om vem som kunde lura den där awkward tjejen i hörnet. Jag var helt övertygad och väntade bara på att personen skulle börja skratta åt att jag gått på skämtet. Det kändes dubbelt, jag tyckte ju om min frisyr, och varför la jag så stor vikt i håret som jag egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om? Det var förmodligen bara min känsla som sa det åt mig, men det kändes svårare att passera förbi obemärkt (de gånger jag ville det) med kort och blekt hår. 

Bekräftelse behöver de flesta, i större eller mindre utsträckning. Vad jag har fått lära mig, och vilket jag tror att de flesta som blir uppfostrade som tjejer också har fått lära sig, är att bekräftelsen från män är viktigare än från någon annan. Den betyder mest, för de står högre och har mer att säga till om. En man blir inte ifrågasatt på samma sätt. När det liksom gick upp för mig att det sänkta självförtroendet berodde på den minskade manliga bekräftelsen blev jag arg på mig själv, trots att det inte är konstigt. Argumentet (om det ens kan kallas det) om att feminister bara behöver kuk för att sluta vara så himla arga är ett bevis på det. Manlig bekräftelse, speciellt sexuell sådan, är det viktigaste du kan få. Som om feminister hatar män för att männen inte ser- och bekräftar dom.

Jag har slitit och dragit i mitt hår, för på någon vecka har det växt ut och blivit till hockeyfrilla med mörk utväxt. Jag blev bara sur av att dra fingrarna genom håret. För att summera det här ska jag komma till slutsatsen. Jag har funderat på det ett tag och blivit peppad av de jag berättat det för. Så efter lite rom och cola och en lillebror som krossade alla mina motargument rakade jag av mig allt mitt hår. 16 mm kort är det numera. Jag har på bara några dagar stött på fördomar men fått mest positiva reaktioner, om vi ända ska prata om bekräftelse. Har blivit jämförd med både Natalie Portman i V for Vendetta och Sinead O'connor som ung. Och det viktigaste, jag har inte ångrat mig. Jag kommer definitivt utmanas men det tror jag bara är bra, både för mig och för andra som kan få sina fördomar krossade. 

Och det bästa? Jag behöver bara dra ett drag över huvudet med handduken efter duschen, sen är det torrt. 
 
 

hur är det att leva när livet är precis värt

Det är 6 minuter och 20 sekunders skillnad på två av klockorna. Den tredje står på 7.38, sex timmar fel. Det är tre klockor i rummet och alla går olika. Det är det enda jag tänker på. När tystnaden intar sin vanliga plats i luften är sekundvisaren på väggklockan det enda jag hör. Det är total slöseri med tid och när ingen ser vill jag springa fram och ändra klockorna så att dagen tar slut någon jävla gång och så att jag slipper störa mig på det ojämna tickandet från klockorna som lätt ökar irritationen för varje sekund. Jag är lättirriterad och frustrerad på mig själv för att jag stör mig på de små detaljerna. För högt tuggande eller ojämna andetag. Handtag. Tvätta händerna. Skrubba med tvål. Påstod att jag inte känner mig äcklad särskilt ofta, men inser nu att det är det enda jag gör. Äckel. 

Det finns i skrift för fler granskande ögon att ta sig friheten att tolka. Pekfingrar som referarar till dokument, för titta, det står ju här.
"Det är det som gör människor som mest ensamma" säger du och jag håller med. Det är så jävla ensamt här.
 
 

bunnies

Idag var jag ute hos chefen och fotograferade ett omslag till en kommande bok (har jag ett bra jobb eller?) och hon har lyckan att ha kaninungar, endast sex veckor gamla. Hade det inte varit så att jag var där för att jobba hade jag gosat med dom i timmar. Så otroligt små och lena. Ville smuggla ner dom alla i väskan och ta med mig hem. 

 

materiellt

Utökar mitt crazy cat lady-förråd. Örhängena vill jag aldrig ta av mig. 


Här kom självaste katten själv och ville leka
 
 

ett långt semesterinlägg part 2

Vi åt mjukglass, matade krabbor och såg dom slåss över maten, solade, badade i havet och promenerade. En dag åkte vi båt till Havets hus i Lysekil och det coolaste där måste ha varit hajägget. Det såg ut som en liten genomskinlig påse och vi kunde se en liten minihaj böka runt därinne, i väntan på att de 9 månaderna skulle ta slut. Men mest av allt låg vi på klipporna, läste och spelade kortspel. 


Mammas kusin som vi hyrde stugan av har världens gladaste hund, Millan. 


Mamma och Staffan

På båten påväg till Lysekil såg vi ett gäng knubbsälar. 

Här pågick det tydligen någon slags semifinal i segling, själv såg jag bara en massa båtar. 

Solnedgång vid Tångeviken under en kvällspromand. 
 
 




fotbollscup

Förra helgen var det socialistisk fotbollscup i Eskilstuna. Den arrangeras varje år och det vinnande laget får arrangera året efter och får med sin en stor vandringspokal. En kamratlig cup blandad med lag som aldrig någonsin spelat till de som tränat massor. Grupper grundade i Eskilstuna med någon slags socialistisk tanke i botten. Jag var lagkapten åt Etown Grrrl Gang som alla var världens kämpar. Vi förlorade stort men hade jättekul och peppade hela matcherna. Jag var även fotograf för evenemanget. Jag tror aldrig att jag fotograferat sport förut och det var helt klart inte det enklaste. Bakis och trött men ändå väldigt glad.

Ett lag hade kostat på sig en massa pyro och det gjorde helt klart bilderna lite mer spännande i det gråa vädret. 

 

under ytan

I Spanien hade jag med mig en undervattens-engångskamera. Jag hade föreställt mig att det skulle bli helt annorlunda, men det är väl det som är lite av charmen med analogt. De flesta har jag blivit förbjuden att publicera men fyra stycken bjuder jag på. Mest på Calle vid poolkanten, och så en undervattensselfie såklart. Saknar.

 

photo

I veckan fotograferade jag en familj på jobbet, de skulle nämligen vara med i tidningen vi ger ut. Pojken var lite motvillig till att börja med, tyckte att det var roligare att klättra i träd än att stå och titta in i en kamera. Helt förståeligt. Jag bad honom att sätta sig bland en massa blommor i förhoppning om att få någon bild åtminstone. Efter att jag tagit bort lite insekter gick han med på det.



Såhär satte han sig av sig själv och såg bara allmänt bedårande och nöjd ut. Jag gav inga instruktioner alls. Han skrattade och satt lugnt kvar tills jag kände mig klar. Hur söt???? Det ser lite ut som en sån bild som finns i när en köper ramar i typ fotoaffärer. 

 



Spanien, Torrevieja

Glad Calle

Sebastian under en middag.

Sebastian och Cecilia på den inglasade balkongen. 

Utsikten från takterrassen, dagtid. Det var guld att stå där och röka. 
Takterrassen kvällstid.

Irländska puben precis i närheten av lägenheten. 

Sebastian, innan fotbollen började tror jag. 

Calle under någon middag. 

vi borde kanske fly ett tag

Har känt mig så jäkla ynklig den här veckan, förkylningen har bara blivit sämre och sämre och jag har inte gjort annat än att hosta mig hes och se dåliga program på TV. Det har varit valborg och jag har bara legat ensam och tyckt synd om min ömma kropp och sprängande huvud. Men idag kom Cissi förbi med sushilunch och genast steg humöret. Dessutom börjar hälsan gå åt rätt håll. 

För att göra dagen ännu lite bättre så toppade vi med att boka biljetter till Spanien i 12 dagar. 12 fucking dagar av sol, bad och bra vänner. Jag kan inte bli mer peppad tror jag. Vi bor gratis i en liten lägenhet med takterass några minuter från havet. Vi var där för tre år sedan och det var den bästa resa jag gjort i hela mitt liv. Allt var bara så jävla bra. Alltså jag kan inte vänta, jag vill åka nu! 


 
 

birthday

Jahapp, 21 långa år har jag nu levt. Grattis till mig! Två dagar för sent kom jag (har fått höra i hela min uppväxt att jag är ett aprilskämt, skulle ju komma den första april egentligen). Har haft lite åldersnoja på senaste tiden så jag tänkte skriva ner lite för- och nackdelar med att bli gammal (läs: vuxen). Here it comes:


Fördelar:

Att bli tagen på allvar. Jag minns att jag tyckte att det var jättejobbigt att bli avvisad som en dum tonåring som inte visste någonting. Nu ser människor mig som vuxen och därmed bemöter mig som om jag faktiskt har något att komma med. Oftast i alla fall. 

Få göra vad en vill. Det säger ju det mesta. Det spelar ingen roll vad mamma tycker längre, jag har alltid sista ordet vad gäller mina egna beslut. Sen om jag alltid vet vad som är bäst för mig själv är ju en annan femma. 

Att inte skämmas lika mycket. Jag minns hur pinsamt allt var förut. Kontroll över minsta lilla kroppsdel för att inget skulle se fullt ut, inte en millimeter utanför dörren utan smink och att snubbla var som en dödsdom. Sånt berör mig knappt alls längre, och det är såååå befriande. Det gör inget om någon tycker att jag är ful, om byxorna är lite för korta eller om jag säger någonting fel. Att inte skämmas över allt är verkligen en fördel med att växa upp. 

Åldersgränser. Jag har passerat alla jobbiga åldergränser som gjort att jag inte kan göra allting. Nu kommer jag in överallt, får köpa vad jag vill och så vidare. 

Relationerna förbättras. Speciellt med familjen tycker jag. Sen jag flyttade hemifrån har relationen med båda mamma och mina bröder blivit betydligt bättre. Vi lever inte inpå varandra på samma sätt och det blir mer speciellt att träffas. Dessutom är jag mer säker på de vänskapsrelationer jag har nu i och med att vi vuxit upp. Det känns mer på riktigt, det är liksom inte den där "bästishetsen" som det var på lågstadiet eller svartsjukan och småbråken i tonåren. 


Nackdelar:

Förväntas ta ansvar. Nog att det är skönt att bli tagen på allvar, men med det kommer ju också kraven att klara av saker och ting själv. Jag kan inte skylla på att jag är tonåring längre, nu måste jag lära mig saker så som tråkiga pappersabeten och pensionssparing (tack det orangea kuvertet som kom förra veckan). 

Folk blir gamla. Vänner till familjen, föräldrar, och bekanta sen barndomen börjar plötsligt bli gamla och sjuka. En efter en insjuknar och det är ett tydligt och ångestladdat tecken på att åldern stiger. 

Prestationsångesten. I och med att jag bir äldre känner jag ännu större press av att göra något av mitt liv. Det känns som om jag kan inte längre kan gå runt och fundera på vad jag vill göra, jag måste bestämma mig någon gång snart. Jag är ju för fan mer än halvvägs till fyrtio. Panik. 

Splittrinen. Människor flyttar, skaffar familjer och får nya liv. Människor som varit självklara i uppväxten befinner sig plötsligt på andra sidan världen eller är VD för något företag och har barn. Liksom what, vad hände? (och varför står jag kvar och trampar?)

Att försörja sig själv. Pengarna ramlar inte in av sig själv och jag vet att det är jag själv som drabbas om jag inte går till jobbet. Det där med att jobba för att leva känns väldigt aktuellt och jävligt trist. 


Fick en supersupersuper fin skrivmaskin av storebror imorse. 

Nu, mer jobb och sen middag och bio!

smiley

Jag kunde inte låta bli. Jag har velat ha den här så himla länge. Jag hoppas att det går bättre den här gången än med min medusa piercing! Nu finns det ju liksom inte så mycket hud som kan svullna upp. 

 

Jag ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla

Nu är det nästan två veckor sedan jag spenderade en hel dag med mitt feministgäng för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Under den tiden har min dator hunnit krascha, jag har varit på en manifestation mot nazism kopplat till det som hände i Malmö, jag har gosat med lammungar, finally avslutat min psykologikurs, haft möte om min framtid (skräääämmande) och jobbat på som vanligt. Fullt upp, som vanligt. 

Det händer grejer och jag har lyckats göra mig rätt bekväm i det nya hälsosammare livet. Att sortera bort dåliga beteenden resulterade i en allmän rogivande känsla. Det var rättt obehagligt att ändra livsstil helt och hållet men än så länge är jag nöjd med beslutet, för utan förträngningsmetoder och flykter blir alla upplevelser mer äkta, mer på riktigt. Jag är rätt glad, men samtidigt livrädd för att det ska komma tillbaka och hugga mig i ryggen. Som det alltid gör. När glädjen rinner av har det en tendens att slå tillbaka jävligt hårt. Men jag är glad, lite smått manisk, och det är det enda som får spela roll just nu, glädjen. 

Lite blandade bilder jag tog från 8 mars:


genom mobilkameralinsen

Även om jag inte är aktiv här så fylls mobilen med nya bilder varje dag. Dessutom har jag en ny mobil med bättre kamera, vilket gör det ännu roligare att dokumentera små detaljer i vardagen. Mina dagar är fullproppade hela veckorna verkligen. 

I torsdags var jag i Västerås och hittade en helt fantastisk tröja på New Yorker


Sushilunch och möte på ett fik inför helgens internationella kvinnodag. Mycket planer som smids!

En lördagmorgon i sängen med Majja som sällskap, smoothie, jordnötssmörmacka och Pirates of the Caribbean. Och en leende katt i mitt knä till höger. 


Nyklippt Agnes till vänster och Majja till höger. 

Mysmiddag hemma hos mig och mammas hembakta veganska semlor. Sååååå goda
 

Jag vill inte glömma hur det kändes, men jag orkar inte minnas allt som hände

Jag lever. Jag är här om än i en hektisk vardag. Jag har blivit varse om att döden är det absolut värsta som en kan behöva ta sig igenom, och jag har bevittnad runt tvåhundra personer kvida av sorg och hulka av tårar samtidigt. Jag har hört de värsta sorgeskriken jag någonsin upplevt och de har verkligen etsat sig fast. Jag har gråtit näsdukar dyngsura och förbannat orättvisa livsvillkor. Varit fruktansvärt rädd och känt mig maktlös. 

Men jag är här och jag har blivit tillsagd att ta vara på tiden jag har istället för att konstant gå runt med dödsångest. Lättare sagt än gjort, men de senaste dagarna har jag, trots jobbiga händelser, levt i lyckorus. Varit glad, skrattat mycket och uppskattat vänner och familj. Det är konstigt hur det kan pendla så mycket, och jag blir lika förvånad varje gång glädjen tar sin plats i sinnet. Men jag uppskattar det. 

I torsdags gick jag förbi en frisörsalong med dropin-tider när jag strosade runt med mamma i Västerås. Jag sa "Jag kanske ska klippa mig?". Så då gjorde jag det. Jag fick en tid en halvtimme senare, blev bjuden på kaffe under tider och kapade en massa hår. Sopntant och underbart. Min första tanke när saxen klippte kortkort var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Frisören sa att jag ser ut som Miley Cyrus och sämre betyg kan en ju verkligen få! Det känns som att jag konstant går runt med en stram tofs i nacken och jag fryser om öronen när jag är ute. Det är såååå ovant men jag gillar det. 
 
 

ska jag vara ärlig tror jag inte att vi mår så bra

Hypokondrin har nått nya höjder. Oftast vet (tror) jag vad jag lider av, på grund av något konstigt symptom som jag fått mig att googla eller övertänka. Nu går jag runt med en känsla av att någonting är allvarligt fel, utan att veta vad, eller har några egentliga symptom. Jag känner det liksom i hela kroppen, att snart bryter det ut. Torr i munnen, kronisk yrsel, illamående och känslan av att inte vara riktigt närvarande. Som att jag går på autopilot men att mitt riktiga jag står vid sidan om. Jag försöker få i mig mat, men det känns som att det ska komma upp lika fort. 

Kanske är det stress, kanske är det kroppens sätt att säga ifrån. Allt är ologiskt. Mitt liv är verkligen upp och ner och jag vet ingenting längre. Skriver massor som inte får sägas högt, springer i tjocka lager snö för att försöka hitta hem. Förstår ingenting. Nej, jag mår nog inte sådär jättebra egentligen. 

Såhär såg jag ut september 2011 med solblekt hår, sidecut och fränkar efter tio dagar i Spanien. Can I go back?

Tidigare inlägg