jag sålde min själ till satan men han gav den tillbaka

Jag är död hud och suturtråd som löper längs med kroppen. Som skuggar de på måfå placerade leverfläckarna och fräknarna. Spegelbilden är en konstant påminnelse som jag försöker att vänja mig vid men allt som oftast undviker. Jag är mer ärrad än vad jag är hel men min kropp berättar inte en historia mer än vad mina ord gör. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam, men ensammast är jag när jag osynliggörs och glöms bort, bortprioriteras och ignoreras bland folk. Ensammast är jag när någon kliver på mig utan att märka det och när jag går hem under tystnad. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam. Under täcket sällskapas jag av mina minnen och mardrömmar. Huvudvärken är ett faktum. Är inne på vecka fyra av yrsel och synbortfall. Nojar över hjärntumörer men googlar mig fram till spänningshuvdvärk. Lägenheten och kläderna stinker av panikrökning. Jag har förlikat mig med hur sorglig min uppenbarelse är och accepterat de trötta ögonen, den gråa huden och hur lögnerna genomsyrar allt. Men den där genomträngande känslan av ensamhet, nej, aldrig. Det är inte så jävla glamoröst med dubbellivet va. 
 
 

I guess since the ice is melting we're getting closer to hell

Det känns hela tiden som att jag ska bli påkommen. Som om jag indirekt bär på en blytung lögn genom att undanhålla sanningen. Utan att egentligen ha gjort något fel mot någon annan än mig själv.

"Vi måste prata"
nu jävlar är jag avslöjad
 
Slutsumman blir väl att jag håller käften för alla andras skull. Men när är det egentligen läge att droppa en bomb som lämnar ett bottenlöst hål efter sig? Det finns inget bra läge, ingen tid att bli redo. Nu är ett precis lika dåligt läge som senare. Men ju mer tiden går desto svårare blir det. Göra fel till rätt och rätt till fel. Gör det något om jag blir ifrågasatt när det är det enda som jag har gjort hela tiden? Vändit och vridit på minsta lilla detalj och varit min egna motståndare för att vara tillräckligt utrustad när någon frågar. Jag vet inte hur jag ska agera när det känns som att hemlighetshållandet gör så att jag kvävs, hur ångesten tränger igenom allting jag gör. När någon talar väl om dig känns det som ett nedvärderande slag i solarplexus som får mig att vika mig dubbel. Som att någon river av all min hud, knäcker min bröstkorg och gräver fram mitt hjärta för att sticka tummarna igenom det. Det är den primära ledsenheten, sorgen, påstår du. Du kommer inte bli knäpp(are) av den. Det är en förlamande känsla som slår till, den placerar kroppen likstel. Försöker att inte låta ilskan ta mer av min energi, jag behöver den till annat. Som att kliva upp på morgonen, ta mig till jobbet och sköta allt det där som förväntas av en.
 
Jag hör dig. Konstant. Du skickar ut rädsla i hela kroppen på mig. Snälla var bara tyst och gör det här enkelt för mig. Låt mig få släppa på det jag alltid burit med mig. Det går inte. Tunghäfta. Selektiv mutism. Känslofobi. Inte ett ord till. Vill göra rätt för mig och för alla andra. Vill inte vara den som kvävs av tystnad och bidrar till missvisande siffror. Vill stå upp för alla, skrika mig hes tills någon lyssnar. Vill men kan inte. Vågar inte. För jag är så fruktansvärt feg och rädd. Sorgliga jävla människa.

 



Until I hear the things you are not saying, until I find out what it really means

Jag är rätt så tillfredställd för tillfället. Inget är jättedåligt och inget är jättebra, befinner mig i någon slags gråskala jag inte visste fanns. Det har allltid varit allt eller inget - oavsett vad det gäller. Men nu är jag liksom bara, och det är ganska skönt. Mardrömmarna är tillbaka men jag kan hantera det någorlunda och min bästis är i stan för att stanna några veckor och det är fantastiskt att slippa vara ensam. Jag hoppas på att det får kännas bra ett tag, att det håller i sig, och att mina framtidsplaner uppfylls så som jag vill. 

Något annat jag gärna önskar är att mitt intresse för saker ska komma tillbaka. Att jag ska tycka att saker är roligt igen, sånt som jag tidigare uppskattat. Pratade med en vän för någon vecka sedan om vad jag har för intressen, vad jag tycker är roligt att göra. Det var ganska sorgligt för jag insåg att jag inte hade något. Jag har tyckt om att träna, att fotografera, gå på konserter och göra nya saker - men allt det har försvunnit. Är det meningen att en ska ha intressen när en är 22 år? Allt jag tyckt om tidigare blir numera ångestladdat eller överdrivet. Typ träning, det går inte att hålla det på en lagomnivå. Det är antingen varje dag eller inte alls. Att träffa vänner är också ångestladdat vissa gånger för den där intensiva separationsångesten finns alltid tydligt med mig, även om det såklart är värt det. Konserter innebär mycket människor tätt packade på en liten plats, och det finns inte i min värld att utsätta sig för längre. 

Att fotografera har jag inte gjort på evigheter, men mitt senaste fotojobb var på Skansen. Jag är ju inte sådär jättehype på djurparker direkt, men jag hade ett uppdrag från jobbet så det var bara att göra det. Och jag kan ju inte förneka att djuren var helt jävla sjukt söta. 

 
 

It takes a lot for me to bury hatchets but consider them cremated

Det känns som att knäppa upp bhn på kvällen, som att rätta till trosorna när de skär in i röven, som att slänga sig i sängen efter en lång dag. Lättnad. Som att stegen är lättare när jag halvspringer ner för trappan och vet att jag inte behöver gå upp för dom igen på ett bra tag, om någonsin. Jag är inte arg längre, stridsyxan är lagd på hyllan för nu har den gjort sitt för ett tag framöver. Shit vad viktigt och givande det är att hävda sin rätt. Samtidigt är jag rädd, som vanligt. Men jag har sett till att inte agera i den sedvanlig destruktiva andan, förnuftet valde att inte kapa ångerrätten helt. Mot allas rekommendationer tog jag ett beslut helt grundat i min egna magkänsla. Min magkänsla har nittionio gånger av hundra fel, så brukar generellt handla tvärtemot, men den här gången tänker jag bevisa för mig själv att jag gjort rätt.

Försöker planera inför framtiden för första gången på evigheter, faktiskt ta mig här ifrån och utmana ensamheten och de ingådda rutinerna. Gör ju liksom ingenting annat än att jobba. Varenda minut av fritid blir till jobb för jag har inget annat att fylla tiden med. Har blivit en sån jag inte ville bli. Dags för miljöombyte. Och något fantastiskt är att jag faktiskt kan se det framför mig, jag kan fantisera om ett annat liv på en annan plats. Det har jag inte kunnat förut, när jag tänkt på framtiden har jag inte ens kunnat föreställa mig något. Det är inte tomt längre och det är ganska coolt. 
 

Jag minns de där åren jag glömt bort

Du framkallar dåligt samvete. Du har inte gjort något annat i hela mitt liv, få mig att känna skuld över något jag aldrig haft någon skuld i. Hur kan en hata någon så mycket och samtidigt känna sympati? Jag hatar när telefonen skickar notiser om att du försöker ta kontakt för så fort du hör av dig så kommer allt tillbaka - allt ansvar läggs på mig. Det är så inpräntat i huvudet att det sker på automatik, innan jag hinner koppla på logiken. Jag vet exakt hur det dåliga samvetet känns. Min kropp blir tung och axlarna värker. Så jävla rädd och arg samtidigt och full av dåligt samvete.
 
Det är inte synd om dig. Jag minns, även om du inte gör det. Varenda elak detalj jävlas med mig.
Så hör inte av dig. Ge mig inga tecken på din existens. Jag vill inte påminnas om att du lever. 

Swallowed my secrets like a bitter pill. Repeat the same mistakes so wounds will never heal

Tvingar ut mig i solen och tänker att lite D-vitamin kanske gör skillnad. Newsflash: det gör det inte. En kronisk känsla av uppgivenhet. Om ni bara visste hur katastrofala era beslut känns. Men jag är alldeles för omotiverad och feg för att berätta det. Min kropp är inte min egen och det är egentligen bara en enda tanke som forcerar i huvudet, om och om igen. Har en nervös känsla i bröstet. Gråter flera gånger om dagen. Jag som vanligtvis inte gråter. Pratar på för att slippa frågor men det syns ändå.

"Du ser extremt deprimerad ut."
"Jag är bara trött".
Standard.

Hjärtat slår så hårt att det känns som att något är fel. Som att det tar i extra hårt för att påminna mig om att det fortfarande fungerar. Jag blev tystad så länge att jag glömde bort skriken. Och nu har jag helt tappat bort förmågan att höras. 
 
Stå ut. Drick en kopp te ta en promenad se en bra film allt blir bra ska du se. Stå ut
 

I mean I'm sane but I'm insane but not the same as before

Jaha, jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstör för mig själv, igen. Har äntligen fått chansen men jag kör den rakt ner i botten. Misslyckas så grovt att jag blir förvånad själv. Som straff ljuger ni för mig, jag får väl tillbaka med samma medicin antar jag. Måste öva in lite konsekvenstänkande och impulskontroll. Alla kämpar på och jag ger upp. Finns ingen jävla motivation whatsoever. 

Ja ja, lite random: 
- I helgen blev jag beskriven som blasé av en oskön och full snubbe. Blasé: likgiltig, liknöjd, ointresserad, oengagerad. Det var något nytt, så har jag aldrig blivit beskriven förut.   
- Jag läste ut boken Livet efter dig av Jojo Moyes och grät som ett litet barn av slutet, men påbörjade snabbt en ny bok som var peppigare och handlar om varför alla tjänar på att vara lesbiska. Liten handbok i konsten att bli lesbisk heter den och jag skrattar och nickar instämmande medan jag läser. 
- Jag drömde nyligen att en vän bjöd mig på middag med Silvana Imam och Beatrice Eli. Det hade varit något. 
- Förra helgen berättade en vän för mig om något roligt som precis hände, varpå en person lutar sig fram och viskar "det är ingen fara, jag hörde inte vad ni sa" för att sedan diskutera exakt vad vi sa med sin bordskamrat. Liksom, what?

 

Oh preacher, you're way too loud

Allt jag gör, allt jag är, allt i mitt liv är en tvångsmässig lögn. På senaste tiden har jag bara velat skrika ut sanningen så att alla ska få veta hur det egentligen är. Struntar i vem som hör. Är så trött på att bära ensam. Vill att alla ska veta och förstå så att jag slipper hålla på såhär. För första gången någonsin ligger det där på tungspetsen, redo att yttras. Men surprise, jag håller käften. Dagdrömmer om att berätta och vända upp och ner på världsbilden, förstöra allt som byggts upp med en slägga, krascha fantasin om något fint, sparka på orden som vågar säga emot eller misstro, slå bort alla krav, stampa på lögnerna vi byggt upp, spotta på drömmen om hur det borde ha varit, sy ihop era flin med ståltråd, sätta katastrofen i gungning, förinta den möjliga framtiden. 

Hur mycket ärlighet är för mycket ärlighet? Hur jobbigt är för jobbigt? Hur mycket vill du egentligen höra? Det pratas om dissociation som någonting dåligt. Jag är glad att jag får en paus. Hör mig själv prata men vet inte vad jag säger, är mitt uppe i något och har ingen aning om varför eller hur. Kroppen är liksom bortkopplad från huvudet. Skönt eller obehagligt? Jag vet inte. Det har blivit mitt standardsvar på det mesta.
Jag vet inte. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

All I want to do is strip away these stilled constraints and crush this charade, shred this sad masquerade

Den jävla tystnaden omringar mig och det känns som att den skriker fastän det är så tyst att jag kan höra mina egna andetag. Jag kan inte sitta still en sekund utan att det börjar krypa under huden på mig. Är så jävla trött på den här situationen att jag vill spy. Hoppas hela tiden på något slags erkännande och förståelse men hur kan jag förvänta mig det när jag aldrig låter sanningen luftas. Jag förstår inte hur allt kan kantas av bakslag och misslyckanden när andra går vidare och framåt. Blir ledsen när jag borde glädjas, för här står jag fortfarande med skit upp till axlarna och kippar efter luft då insidan kväver mig. Jag försöker verkligen. Det är väl kanske det som gör det så ledsamt, att jag gör mitt bästa utan att komma vidare. Bortkastat. Ältar samma sak om och om igen tills alla utrymmen är täckta. För det är inte bara att släppa och gå vidare. 

Jag går och lägger mig istället.
Nej just det, sova kan jag ju inte heller. 
Är du okej?
Nej. Kan du ta över tankarna ett tag?
 
 

allt vi kan göra är att gå ut och dansa bland sociopater och sjuka tankar

Jag stressar, stressar, stressar och det finns ingen tid över för att andas. Håller andan och väntar tills jag kan pusta ut. Men hur jävla svårt kan det vara att säga nej, skriker jag på mig själv men oförmågan är ett faktum och den förstätter mig i situationer jag inte kan hantera och det tär på mig själv många gånger. Jag kan bli så frustrerad över att något som borde vara så enkelt är så jävla svårt. Nej, nej, nej, nej, nej. Mina prestationer är allt jag är. Mina prestationer är allt jag har. Mina prestationer är inte allt jag är? Jag vet att jag bara har mig själv att skylla, och det gör mig så frustrerad. Som att jag aldrig riktigt bestämmer över mig själv, aldrig jag som sätter villkoren. Jag grät när klockan ringde på morgonen igår, för att jag är så himla slutkörd och sliten. Bara trött, trött, trött. 

Förra helgen var jag iallafall i Uppsala och hade min första jobbfria helg på hela året(!!!). Det är alltid så fint att träffa sin bästa vän igen. Vi gick en runda på stan, fikade, drack vin och avslutade med en danskväll. Som vanligt är en tvungen att utrusta sig med vassa armbågar, speciellt när dansgolvet är litet. Jag kunde känna skillnaden i hela kroppen när iakttagandet runt om försvann och jag kunde dansa utan obehag, för att det var bra musik och var roligt. Men sexister och rasister kommer en aldrig undan och hela vägen hem var vi frustrerade och arga över idiotpersoner. Men i det stora hela var det en så fin helg och jag är så tacksam för min bestie, bästa människan i världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Never allow someone to be your priority while allowing yourself to be their option

"Vad behöver du för att bli lycklig? Du kanske ska skaffa en partner?"
Nej, jag tror inte att någon ska komma som en hjältinna och komplettera mig och göra mig lycklig. Jag tror inte på att en romantisk tvåsamhet kommer göra mig hel eller rädda mig från allt som gör mig olycklig. Jag vet att en kärleksrelation där två stycken lovar varandra evig trohet inte kan "rädda mig, göra mig hel, komplettera mig, göra mig frisk, fri och lycklig". Nej nej nej nej, meningen med mitt liv är inte att hitta en partner. Att tycka om och bli omtyckt kan givetvis generera i lycka och genuin glädje men det är inte nyckeln till att allt ska bli stålande bra. Jag varken vill eller tänker lägga min lycka i någon annans händer och lägga allt mitt hopp på att det ska lösa alla mina problem. Att du ens föreslår det som ett alternativ känns både destruktivt, provocerande och förnedrande (dina upplevelser och känslor är inte tillräckligt valida, träffa en partner och allt blir bra ska du se). 

Jag har istället precis lärt mig att det är okej att välja bort människor, oavsett vilket band som för(or)enar. Rensar bort giftiga relationer och jag tror att det är viktigare än att hitta sin "andra halva". 

Har varit otroligt stressad de senaste veckorna, har sprungit runt på dels ett heltidsjobb och så arbete inom tre ideella föreningar. Phu. Blir ju inte bättre för att jag inte sover om nätterna. Ligger i sängen timme ut och timme in utan att somna. Imorgon åker jag till Uppsala iallafall och tänker bara ha det bra, utan stress och sömnsvårigheter. 

Såhär mörkt är det när jag går hem från jobbet. 

Lilla sötaste prinsessan som precis fyllt ett år. 

 

And no one dared disturb the sound of silence

Med stora svarta versaler står det AT på mappen. Jag försöker inbilla mig själv att det lika gärna hade kunnat vara papper om någon annan med samma initialer där i. Distraktion och dissociation. Den där fula mappen som blir tjockare hela tiden. Jag hör antecknande pennor. Och jag, jag borrar in de svartmålade naglarna i handflatan så hårt jag kan. Vill, vill, vill inte, men jag måste. Håller krampaktigt och desperat fast vid löftet att snart, snart är det din tur att äntligen känna resultat. Ljuger du för mig nu går jag under. Ger det chans efter chans och jag ångrar mig lika snabbt. En inre kompromiss som varvar ärliga försök till sanning med den sedvanliga tystnaden. Så himla trött på att behöva redovisa och bevisa för andra när den selektiva mutismen hindrar mig från att ens göra det inför mig själv. Jag sover fortfarande inte om nätterna och jag känner mig så jävla färdig med allt som heter känslor. Och det är aldrig på mina egna villkor, så det kan vi sluta låtsas om redan nu. Försök att förstå vad jag menar och inte vad jag säger.

Och hur fan kan det alltid sluta i att skulden hamnar där den absolut inte borde landa. 

För kärleken dör som allt annat levande, tynar till löften vi aldrig menade.
Vissnad, förgiftad av bittra lögner ska den torka som blommor och vittra sönder


 
 

Dom här ärren på min kropp är kanske läskiga för dig men det är det vackraste jag har på mig

När det yttre hotet ännu inte är eliminerat så går det inte att tala om då- och nutid. Det går inte. Jag kan inte känna mig trygg fastän du försöker försäkra mig om att då är då. Då är även nu. Aldrig mer säger du, och jag vet att det händer ändå. Ord kommer alltid förbli tomma för mig tills de upprätthålls, och det gör de sällan. Ord är lika med tomma lögner. 

Det kommer inte på tal förrän du har druckit några öl. Vi låtsas hela tiden att det inte existerar, ignorerar elefanten i rummet. Så som vi alltid har gjort. Sen slänger du ur dig något som hintar om det. Påpekar att jag får skylla mig själv. Som om jag har valt det. Och jag hatar pikarna. De som får mig att snubbla och stå där helt utan försvar. Som om jag har valt det. Som om jag inte hade valt något annat varje dag i veckan. Och så din röst som sa att jag såg ut som en sönderkörd motorväg, och det kändes enda in i mitt lika överkörda hjärta. Som om jag någonsin hade valt det här själv. 
 
 

Året som gått - överblick 2014

Jag ligger däckad dag fem i världens förkylning. Har haft feber om vartannat och jag har mest sovit, men äntligen känner jag mig lite piggare. Jag hade inte tänkt göra någon överblick av 2014 men nu har jag inget bättre för mig så jag gör det ändå. 
 
 
Januari började kedjerökandes i en inglasad balkong och en natt i en hård säng. Det var en förjävlig start på året men det gav trots det positiva konsekvenser. Insåg att jag inte kunde hålla på så som jag gjorde längre, så jag tog mig själv i kragen och började omvärdera allt i mitt liv. Mycket tack vare en utskällning jag fick som tog väldigt hårt - just för att den var så ärlig. Jag bestämde mig för att vara helt nykter och det var verkligen ett bra beslut. Jag jobbade stenhård med att bryta ingådda rutiner samtidigt som jag både jobbade och pluggade. 



Ferbruari präglades mest av att jag var övertygad om att jag var dödssjuk. Jag googlade maniskt på alla symptom jag hade och inbillade mig det värsta. Jag jobbade på tre jobb och sprang varannan dag för att rensa kroppen på all negativitet. Jag hade magkatarr och mådde allmänt dåligt fysiskt. Jag spenderade en heldag i Västerås med mamma och klippte av mig allt hår på impuls. Det var mest tentor, uppsatser, möten, läkarsamtal och planering inför internationella kvinnodagen som gällde.
 
 
 
Mars började med begravning och jag mest bara grät. Jag hörde människor skrika av sorg och det har verkligen etsat sig fast, så mycket att jag fortfarande kan höra det. Månaden var fullspäckad med bland annat 8 mars eventet jag och min feministgrupp arrangerade. En så lyckad kväll med massa olika akter. Jag hade kämpat som ett djur för att få ihop det och det var fint att få ett så bra resultat av allt slit. Jag var även i Göteborg med mina bröder och såg Mogwai. Bästa bästa bästa musikupplevelsen jag varit med om. Så otroligt magiskt. Jag var på manifestation och jobbade både vardagar och helger. Och något mer som är värt att nämna - jag gosade med lammungar.

 
 
Det första som hände i april var att jag piercade en smiley. En piercing jag velat ha så himla länge. Den 3 fyllde jag 21 år och blev överraskad på morgonen med frukost och paket. Sen gjorde mamma en enorm vegansk smörgåstårta som var ddddelicious. Jag firade senare med vänner på krogen med alkoholfria drinkar och en lätt känsla av obekvämlighet även om jag var glad över att vara nykter. Jag blev klar med filmen från 8 mars och fick beskedet att jag skulle bli anställd på riktigt på min dåvarande arbetsprövning. Blev överlycklig och kunde äntligen jobba på ett jobb istället för tre. Det började äntligen bli vår och jag låg däckad i förkylning. 
 
 
 
Maj började med att jag och fyra vänner bokade en resa till Spanien i tolv dagar. Sen jobbade jag mest, som vanligt. Hade fortfarande tre jobb men visste att det snart skulle vara över så jag kämpade på in i det sista. Det var även Springpride i Eskilstuna och jag gick i tåget med mitt feministgäng. Det var sån otrolig stämning och jag var helt lyrisk. Till och med så att mamma sa åt mig att lugna ner mig efteråt, haha. På kvällen var det gayklubb vilket i princip var ett nytt koncept för Eskilstuna. Men inte ens där fick en existera på sina egna villkor. Jag blev ifrågasatt varför jag var där av en straight snubbe och fick utstå äckliga och kränkande raggningsrepliker. 
 
 
 
En lättnadskänsla var vad jag beskrev början av juni som. Jag gjorde nämligen mitt sista städpass ever vilket innebar mer fritid och mindre stress. Majja tog studenten och jag klämde in masssa grattispussar innan planet gick mot Spanien. Sen spenderade jag tolv varma dagar på stranden, med god mat, bra vänner och klubbkvällar jag fortfarande skrattar åt. Det var verkligen semester. När jag kom hem fick jag en verklighets-slap i ansiktet utan dess like. Ännu en dödsannons i tidningen och det tog väldigt hårt. Mitt hem slutade kännas tryggt i samma veva. 

 
 
Juli minns jag mest som en värme och ledsenhet-bubbla. Jag svettades konstant och letade efter motivationen dagligen. Blev fast anställd och det kändes bra mitt uppe i allting. Efter för många dagar i sängen åkte jag och tre vänner spontant till Harry Potterutställningen i Norrköping. Det var en väldigt fin dag som ryckte upp mig på fötterna igen. En fotbollscup och fotouppdrag samt sömnproblem innehöll månaden också. Började gå i sömnen igen vilket typ skrämde livet ur mig då ytterdörren var upplåst flera gånger när jag gick till jobbet på morgonen. Jag badade för första gången på året i Sverige och lyckades spräcka trumhinnan, och så hade jag en partykväll i Västerås. Mycket positiva äventyr i juli, men känslomässigt mest katastrof. 


 
En bilresa till Göteborg och sen vidare mot Ramsvik med familjen startade augusti med. En förvånansvärt bra resa utan större missöden. Badade i saltvatten, åt god mat, spelade kortspel och läste mycket. Jag började jobba igen efter en kort ledighet och skapade bokomslag. Jag gosade med sex veckor gamla kaninungar och mitt polishat ökade ännu mer efter händelserna i Malmö. 
 
 


I september var det val med jävliga resultat och min Cecilia flyttade till Göteborg. Var livrädd för ensamheten som infann sig när båda mina bästa vänner flyttat från staden. Men vi hade en fin utekväll tillsammans med förfest där grannen joinade oss och sen krogdans. Började drömma intensiva mardrömmar igen och vaknade i panik varje natt. Jag var på poetryslam och gick upp i timmar på jobbet. 
 
 
 
Det blev höst på riktigt i oktober och jag spenderade en helg i Uppsala med allt som finns att ta igen med en bästis när en bor i olika städer. Fika, promenader, sovmorgon, en utekväll och en massa prat. Helgen efter åkte jag till Göteborg och firade min storebror samt rakade av mig allt hår på huvudet och träffade Cecilia, Johanna och Bambi. Det var två väldigt fina helger. Att håret rykte har jag inte ångrat en sekund och det var spännande att få utforska Göteborgs uteliv nattetid. 
 
 
 
November var omtumlande. Jag slängde mig in i något helt nytt efter en hel del rotande i mitt huvud. Mådde mest jättedåligt och grät mer än jag gjort i hela min livstid typ. En helg var jag iallafall och agerade DJ med mitt feministgäng på en mysig lokalfest. Det jag spenderade mest tid åt var uppstarten av Ingen Människa Är Illegal Eskilstuna. Vi är en liten arbetsgrupp i stan som jobbar tätt med IMÄI Nyköping för att förbättra asylsökandes situation. Vi hjälper till praktiskt med allt från kläder, boende, hygienartiklar, umgänge osv. Det är ungefär ett heltidsjobb som kräver mycket av en, men det är värt varenda minut. 
 
 

December fortsatte i samma spår. Operation rensa bort svin som förpestar vardagen för bra människor har tagit all tid och energi. Dock har månaden bjudit på lite fina stunder också. Feministmöte hemma hos mig med mat, film och fika, mycket IMÄI jobb och älskade Majja fyllde år och hade paty med tema barbie. Allt var gulligt och fluffigt och fint. Mycket bra människor på samma ställe och fastän jag trotsade min förkylning med hosta och huvudvärk så hade jag en fin kväll. Vad som väntar resten av månaden är julafton med familjen och nyår i Göteborg. 
 

Hela kroppen skriker andas, huggen i bröstet just där livets skit har samlats

Vi springer tills lungorna skriker och pulsen slår så snabbt den bara förmår. "Jag minns när vi stod där på bron och du kramade mig och sa 'det här blir väl vårt år?', och två timmar senare sprang jag". Och ja, ett år senare och vi springer fortfarande. Av samma anledning plus ett tusental till. Ser ingen anledning till att stanna ännu, så vi ökar istället. Ser ingen mening med att stanna upp när hjärtat slår i otakt och andningen är precis lika hetsig även när vi är stillastående. För om vi inte rör på oss så gör allt annat det, och då har vi inte en chans att komma ifatt. Vart tar en vägen när ingen ännu funnen plats är lika med trygghet? 

Det är snart jul och nyår och jag vill inget annat än att det ska vara över. Jag har lagt mer pengar än någonsin på julklappar och visst ska det bli kul att se när de blir öppnade. Vänner och storebror kommer hem till stan och det ska såklart bli fint. Men jag skulle gärna hoppa över resten. Jag relaterar till Grinchen och avfärdar allt som har med krystade jultraditioner att göra. Har stora beslut att fatta och istället för att väga för och nackdelar så går jag och lägger mig. 
 
 

And if that meant the end of me I’d do it all for you so you could have your happy ending

Trycket i luften har varnat om stormoväder i flera månader, utan att meteorologerna nämnt det. Det jag i fruktan har gått och väntat på i flera år har till slut exploderat och dragit med sig allt på vägen. Japp, den negativa cirkeln är obrytbar. Jag har tippat på tå, duckat och tagit avstånd i hopp om att jag kanske skulle ha fel den här gången. Men nej, jag slutar lita på mina förutspådda sanningar tills jag blir motbevisad. Är som tömd på all energi, som vanligt dränerar det mig helt. Det handlar om människor som förpestar livet för bra personer med sin blotta närvaro. Som förstör och kraschar precis allt som byggts upp. Och inte nog med det, de river upp gamla sår som tagit en livstid att läka. Konstant oro dygnet runt i väntan på att det ska smälla och förstöra allting, igen. Mina reservplaner är slut, vet inte hur jag ska agera eller reagera längre men det börjar bli uppenbart att det är dags att byta strategi, för det här funkar fan inte. Inte en enda gång till. Och så har jag ju sagt förut, men det här har jag uppenbarligen ingen kontroll över. Till en början har jag ingenting att säga till om, sen landar allt ansvar hos mig trots att mina trevande frågor i välmening blivit avvisade gång på gång.
 
Jag kan inte värja mig. Jag försöker finnas på alla platser samtidigt och ställa upp dygnet runt, så jag slutar sova och mina svullna ögon vittnar om hur kaoset håller mig vaken timme ut och timme in, utan att prestera någon vettigt under tiden. Jag orkar inte. Människor fortsätter att svika och låter andra balansera på den branta avgrunden till deras hopplösa misär. Och det påverkar varenda en av oss. Härmed avsäger jag mig all slags mänsklig interaktion. Bosätter mig på en öde ö med katten och stannar där. 
 
 
 
 
 

Stuck in the city where the only thing that's pretty is the thought of getting out

Så jag har träffat någon som kan analysera och läsa av mig bättre än jag själv kan. Någon som förstår vad jag ska säga utan att jag behöver pressa fram några finjusterade meningar, som mest är till för att det att låta bra och är inte nödvändigtvis fullt ut ärliga. Jag bemöter det genom att agera med livet som insats och sätter käppar i hjulet för mig själv. Logiskt. Får högsta betyg i att motarbeta mig själv. Du gör det bra Agnes, men du gör det helt fel. Att utmana ingådda tankemönster är otroligt svårt, för hur ska jag reagera när allt jag intalat mig själv blir ifrågasatt? Jag har fan ingen aning. 
 
Och allt som lämnar mig stum i ett 'jag vet inte' kopplas ihop med hopplösheten. Hopplöst. Det finns så många olika nivåer av smärta och den här sorten rubbar den kontroll som jag har jobbat på i en livstid. Tror inte att jag skulle kunna släppa den även om jag ville. Den har satt klorna enda in i benen och sker numera på automatik. Vet knappt hur det går till ens. Hur släpper en kontrollen? Jag har fan ingen aning. 
 
 
 
Igår var det internationella mansdagen. Dagen till ära fick jag ännu ett bevis på att män är svin och känslomässigt rubbade varelser som bara förstör vardagen för bra människor. Firade genom att göra upp en hämndplan där människor som dessa råkar illa ut, tyvärr bara i tanken. Hur mycket bevis behöver en få för att det ska bli accepterat att avböja sig alla cismän, patriarkala strukturer och ja typ alla män som förpestar världen? Varken fingrar eller tår skulle räcka till för att räkna upp alla snubbar som gjort mig och människor jag älskar illa. Tänker på hur mycket skit bra människor sluppit lida sig igenom och blir arg. Ger er därför långfingret så länge. Tills jag kommit på något effektivare. 
 
 

Tusen tomma fraser blev en explosion

Nu undrar jag vad fan jag har gett mig in på. Jag kommer inte att klara av det. Lägger mig raklång i sängen och vägrar, strejkar från och med nu. Vill inte kliva upp, tänker inte räkna ner dagar och våndas. Trotsar som om jag vore ett barn igen. Trodde liksom att det var dags och att det skulle fungera nu när jag faktiskt kämpat för min rätt, men nej. Fan fan fan det här går ju inte.
 
Den nionde april tvåtusentolv skrev jag: 
"Det här har förvandlats till något slags forum för evigt klagande, inte den fotoblogg jag själv önskat. Men jag vill så gärna kunna titta tillbaka om ett år eller två och minnas hur långt jag kommit och för evigt kämpa för att aldrig hamna här igen."

HAHA. Vad smärtsamt falskt hoppet kan vara. Att det trappas upp för varje dag som går och fortfarande ökar, det visste jag inte när jag krampaktigt höll fast vid det lilla hoppet jag hade kvar. Varför sa ingen att det skulle vara såhär innan jag slängde mig in i det? Investering my ass. Bortkastad tid på ett spel jag är dömd till att förlora? Ja. 
 
 

bekräftelse

När jag klippte håret kort var jag jättenöjd. Det kändes som att det var jag, och jag trivdes i det. Men vad som också hände var att jag blev mycket mer osäker i sociala situationer. Jag hade inget hår att gömma mig bakom och det kändes som om jag hade svårare att passa in. Att inte passa in tycker jag inte alltid är något negativt, men ibland vill jag bara passera utan att någon lägger större märke till mig. Ibland ville jag vara en i mängden. Så samtidigt som jag älskade mitt korta hår så sjönk självförtroendet.
Fick jag komplimanger var jag helt övertygad om att personen drev med mig. Som i en dålig high school film var jag säker på att personen slagit vad med sina vänner om vem som kunde lura den där awkward tjejen i hörnet. Jag var helt övertygad och väntade bara på att personen skulle börja skratta åt att jag gått på skämtet. Det kändes dubbelt, jag tyckte ju om min frisyr, och varför la jag så stor vikt i håret som jag egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om? Det var förmodligen bara min känsla som sa det åt mig, men det kändes svårare att passera förbi obemärkt (de gånger jag ville det) med kort och blekt hår. 

Bekräftelse behöver de flesta, i större eller mindre utsträckning. Vad jag har fått lära mig, och vilket jag tror att de flesta som blir uppfostrade som tjejer också har fått lära sig, är att bekräftelsen från män är viktigare än från någon annan. Den betyder mest, för de står högre och har mer att säga till om. En man blir inte ifrågasatt på samma sätt. När det liksom gick upp för mig att det sänkta självförtroendet berodde på den minskade manliga bekräftelsen blev jag arg på mig själv, trots att det inte är konstigt. Argumentet (om det ens kan kallas det) om att feminister bara behöver kuk för att sluta vara så himla arga är ett bevis på det. Manlig bekräftelse, speciellt sexuell sådan, är det viktigaste du kan få. Som om feminister hatar män för att männen inte ser- och bekräftar dom.

Jag har slitit och dragit i mitt hår, för på någon vecka har det växt ut och blivit till hockeyfrilla med mörk utväxt. Jag blev bara sur av att dra fingrarna genom håret. För att summera det här ska jag komma till slutsatsen. Jag har funderat på det ett tag och blivit peppad av de jag berättat det för. Så efter lite rom och cola och en lillebror som krossade alla mina motargument rakade jag av mig allt mitt hår. 16 mm kort är det numera. Jag har på bara några dagar stött på fördomar men fått mest positiva reaktioner, om vi ända ska prata om bekräftelse. Har blivit jämförd med både Natalie Portman i V for Vendetta och Sinead O'connor som ung. Och det viktigaste, jag har inte ångrat mig. Jag kommer definitivt utmanas men det tror jag bara är bra, både för mig och för andra som kan få sina fördomar krossade. 

Och det bästa? Jag behöver bara dra ett drag över huvudet med handduken efter duschen, sen är det torrt. 
 
 

hur är det att leva när livet är precis värt

Det är 6 minuter och 20 sekunders skillnad på två av klockorna. Den tredje står på 7.38, sex timmar fel. Det är tre klockor i rummet och alla går olika. Det är det enda jag tänker på. När tystnaden intar sin vanliga plats i luften är sekundvisaren på väggklockan det enda jag hör. Det är total slöseri med tid och när ingen ser vill jag springa fram och ändra klockorna så att dagen tar slut någon jävla gång och så att jag slipper störa mig på det ojämna tickandet från klockorna som lätt ökar irritationen för varje sekund. Jag är lättirriterad och frustrerad på mig själv för att jag stör mig på de små detaljerna. För högt tuggande eller ojämna andetag. Handtag. Tvätta händerna. Skrubba med tvål. Påstod att jag inte känner mig äcklad särskilt ofta, men inser nu att det är det enda jag gör. Äckel. 

Det finns i skrift för fler granskande ögon att ta sig friheten att tolka. Pekfingrar som referarar till dokument, för titta, det står ju här.
"Det är det som gör människor som mest ensamma" säger du och jag håller med. Det är så jävla ensamt här.
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg