12/11 - 16

Jag försöker gå vidare med den sista lilla kraften min kropp besitter. Försöker att prata om saker och minska rädslan som är påtaglig i alla situationer och släppa på kontrollen som skapat strategier som hållit mig flytande de senaste tio åren. Men det går inte när motsatsen trycks upp i ansiktet på mig när jag minst anar det. När jag möts av det där namnet på mobilskärmen på morgonen, när sveken överlappar varandra så att jag inte vet vad jag ska ta itu med först, när jag återigen bemöts av tystnad när jag väl hävdar mig, när kontaktförsöken är luddiga och jag lämnas i ett analyserande om vad fan det kan betyda egentligen. När jag blir ifrågasatt och alla mina värderingar totalt glöms bort för jag överdrev nog kanske ändå. Det går inte att försöka glömma när ni är här hela tiden. Det är knäpptyst men det skriker. Allt det där som är begravt under skulden och skammen. 

Jag är dömd till livstid, du kan bara byta kommun. Jag är dömd till en livstid av hjärtskärande mardrömmar, du kan höra av dig när helst du önskar. Jag är dömd till en livstid av terapitimmar, du har råd att ifrågasätta min validitet. 

Ni går vidare.

Jag får aldrig någon ursäkt för ni vet att jag är tyst som muren jag är ingen som gapar och skriker eller våga lyfta luren för att be om hjälp. Ni säger aldrig förlåt för ni vet att jag alltid klarat mig själv med sekunder från att drunkna men jag håller mig alltid över vattenytan för vad har jag för val egentligen. Det är svek efter svek efter svek och min röst är dold bakom era slag och era hot för när jag väl hävdar mig möts jag av hånskratt eller tystnad, ett "okej", ett ifrågasättande och skuldbeläggande. Tack för hjälpen tack för straffen tack för konsekvenserna tack för den kroppsliga paralyseringen för den påtagliga paniken för den övermäktiga känslan av att nu går jag under. Tack. 

jag har hjältarna i ryggen nu

Jag fyller på listan av förövare. Blir berövad på min trygghet och mitt hem, igen, och ingen idyll i världen kan radera symptomen som jag bär som en tyngd på mina axlar, eller linda in ångesten i bomull, få tårarna att sluta, hindra minnesbilder eller radera rädslan i deras beröring. Ändå blir jag förvånad över det senaste tillagda namnet i listan av ondska för syskonskapet fick ta ordentligt med stryk och efterskalven var förödande. Blir förvånad av att den svartvita världsbilden bevisas korrekt när trygghet kan växla till otrygghet på några sekunder en vanlig måndag. 

Du skriker mitt namn. 
Jag tröstar. 

Det finns triggers i varenda vardagssamtal och det känns som att ångesten föralltid kommer ligga som en underton i allt jag gör. Jag blir uppgiven och känner att fan inte en enda sak till för jag vet inte hur många slag en ska vara tvungen att ta innan det är okej att avsäga sig allt utom en plats under täcket. För ja, det finns en lista på förövare och bara det borde vara nog. 

Du ber aldrig om ursäkt.    

Men du lindar in dig i offerkoftan så fort som möjligheten finns och jag får återigen inta vuxenrollen inför den som utnyttjat varje uns av personlig information på ett sätt som river upp all känsla av förtroende jag någonsin känt. Under några timmar försvann allt jag jobbat så hårt för att ta tillbaka och det var nog det som gjorde ondast på något sätt. Det fysiska blir psykiskt för oss båda när jag desperat letar efter orsaker för att ursäkta ditt beteende för inte kan det väl vara så att allt det där verkligen hände. Men det finns inga ursäkter i världen som kan lindra det här. Jag drömmer mardrömmar om er på nätterna för ingen bearbetning i vaket tillstånd är tillräcklig för att jag ska kunna glömma allt ni gjort. 

Skillnaden nu är att jag har en egenvald familj som lyssnar och tröstar och bara deras närvaro får mig att faktiskt kliva upp efter ännu en natt utan vila och makabra mardrömmar. Jag blir omhändertagen på ett sätt jag inte är van vid så samtidigt som omständigheterna är fruktansvärda vet jag att jag har mina hjältar i ryggen nu. 


Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

Det är en förjävligt smärtsam insikt men vad mer kan jag göra än att ha långa samtal där jag är så ärlig jag bara kan, ställa frågor, vara uppmärksam på era känslor och vara så tydlig som möjligt med vad jag önskar och vill. Det vore trevligt om jag fick någon slags bekräftelse på att jag är en person som sitter här bredvid och pratar med dig. Jag bemöts bara av tystnad eller illa valda ord som får mina allra värsta misstankar att besannas. Jag känner mig som ett litet barn som skriker och stampar i golvet för att få uppmärksamhet men ni hör mig ändå inte. Jag är så trött på utebliven respons och ignorerade känslor. Jag ger upp och erkänner mig besegrad. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag ens ansträngde mig från början. 

Det blir för jobbigt för dom och jag blir bortglömd. Som vanligt. Återigen sviken och samtidigt vågar de påstå att rädslan över att bli övergiven är ett sjukdomstecken. Men deras kategorisering av legitima och icke-legitima känslor är så jävla irrelevanta. Ångesten är inte klädsam på något vis när jag vaknar i svettpölar på gränsen till panik för att drömmarna känns så verkliga, när disken staplas på nattduksbordet för att jag inte orkat resa mig idag, när en dusch känns oöverkomligt och kroppen känns sådär paralyserad att jag inte kan fastän jag vill. Det krävs så jävla lite för att knuffa omkull mig så att jag förblir liggandes. Den lilla makten jag återfått över mig själv raserades på några sekunder under det där jävla eftermiddagskaffet. 

Jag är så tacksam över att jag har min regnbågsfamilj. 

 

jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt

En bör vara tacksam för att en blir betrodd överhuvudtaget och inte klaga över subtilt bagatelliserande. Eller? Din tolkning gör det inte mindre smärtsamt för mig och dina känslor är långt ifrån mina. Du säger

vi har sånt flyt nu, du borde ta vara på den här känslan

utan att en enda gång stanna upp och fråga hur jag mår. 

Men jag får välja bort dig, jag behöver inte agera terapeut och lyssna på ditt ältande som får mig att vilja ge upp tusen gånger om dagen. Du pratar så vardagligt om allt det där som förstört hela mitt liv och trasat sönder varenda liten framtidsutsikt jag någonsin haft. Så jag låter bli att svara när du ringer. Ni lyssnar inte på mina önskningar om att vi måste prata om det så jag bemöter er med samma metod. Den välbekanta och trygga tystnaden som aldrig orsakat någonting annat än tvivel och skuld. Jag blir sängliggandes i flera dagar. Sådär paralyserad att jag inte ens orkar sätta på en serie. Jag orkar ingenting annat än att kedjeröka i regnet. Jag glömmer allt som jag vet kan lindra det värsta. Blir liggandes, grämer mig ältar sörjer tänker känner. Jag möts av en tom blick och nerutalt ansiktsuttryck i spegeln. 

Men jag känner ändå en uns av styrka i besluten jag lyckas ta. Det är min tur att ta tillbaka makten över min kropp och mitt självbestämmande. Det är min tur att definera mig själv och leva efter mina egna villkor. Det fanns ett otroligt värde i att sätta ord på det jag alltid känt men aldrig tagit på allvar, att greppa tag i det lilla modet och känna styrkan efteråt. Att själv få bestämma. Jag beklagar mig alltid över att de som förtjänar det aldrig får några konsekvenser av sitt handlande. Så de sömnlösa nätterna går ut på att planera hämden, så att konsekvenserna hamnar där de hör hemma. 

Jag ska ta tillbaka allting ni stulit, hur långt tid det än kommer att ta. 
 
 

so im gathering all my forces of sense to stay sane

Varför är älta prata älta prata prata prata prata det enda alternativet? Det är det sista jag vill. Men ändå finner jag mig själv i nya väntrum. Nya ögon jag inte vågar möta, nya system att kämpa sig igenom, nya frågor som egentligen är desamma för det enda alternativet är att prata tills det inte finns något mer att säga. Det enda lilla hoppet som finns kvar är datum i kalendern men jag förväntar mig egentligen ingenting annat än att det ska bli värre för de där frågorna gör knappast att jag kan gå vidare. Men vad finns det för alternativ?

Ta en promenad gå på ett friskispass har du prövat innebandy någon gång?
Äsch, det är sånt där som går över när du blir äldre. 

Jag betalar snällt avgifterna som spräcker den tunna studentbudgeten och lyssnar på människa efter människa som tror sig veta bättre, för du förstår jag har flera års utbildning i ryggen. Du är bara sjukhusskadad vännen. 

Det är motvind och jag är så utmattad att jag inte orkar gå längre. Min existens är förnekad men det är väl kanske lika bra för allting som en gång var jag har ändå stulits. Jag kan inte längre urskilja symptomen och det är den värsta frågan av alla för tydligen är problematiken lika med personligheten och personligheten är problematiken. 

Vi skrapar deras ansikte mot asfalten snälla vi gör det jag vill aldrig se deras smil igen. 

Shame, you're all i've got left

Man orkar tills man inte orkar mer
och då är det försent

så jag gav mig själv en tidig födelsedagspresent
i form av blanketter till försäkringskassan
och läkarintyg
 
och jag skäms vågar inte berätta
för prestera har jag alltid kunnat 

grattis på födelsedagen din miserabla jävel
 
 

och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Att vara tillbaka här är både en vinst och en förlust. En vinst för att jag gör allting rätt, jag gör allting som jag inte gjorde förut. Jag sover inte bort dagen, jag isolerar mig inte i lägenheten, jag försöker äta regelbundet, använder mig av färdigheter, försöker somna i tid, ber om hjälp när det blir för mycket. Vinsten är att jag gör allting jag borde göra. Förlusten är att det inte hjälper alls. Jag står fortfarande här och stampar och trampar och försöker få någon att se min desperation. Tårarna känns som syra när det bränner och fräter bakom ögonlocken men jag kan inte gråta längre för det spenderade dom flera år på att arbeta bort. Jag vågar inte visa hur händerna skakar av rädsla, allt för en vänförfrågan på facebook som får förnedring efter förnedring att återuppspelas så många gånger att jag glömmer bort vart jag befinner mig och jag tror att du står bredvid mig för jag känner precis hur du luktar. Jag vågar inte förklara för er att det känns som att ni gått vidare medan jag hamnat hundra meter bakom. Ensam. Allt jag ser är era ryggtavlor när ni går vidare medan jag står kvar här för jag fick aldrig ens vara barn så hur ska jag kunna bli vuxen? 

Ingen orkar ta ansvar för någon som alltid behöver tas om hand. Det är den som skriker högst som får hjälp snabbast så jag ställer mig tyst i ledet och infinner mig i systemet men jag kan inte övermannas helt av tanken att det alltid kommer att vara såhär så jag klamrar mig fast vid det lilla hoppet om att kön ska minska så att jag kan slippa känslan av att vara bortglömd om än bara för en stund. 

Det som gjorde mest ont var aldrig rakbladsvasst
det var deras förnedring
efter förnedring

Nej, nu pratar vi om något annat, det är jobbigt när det blir obekvämt och vi måste hålla händerna sysselsatta för att vi inte vet vad vi ska göra av oss själva och flackar med blicken för att det inte finns något neutralt att fästa den vid i en situation som den här. Vi pratar om något annat och undviker ämnet i några decennium till. Visst blir det bekvämast så?

maybe this story ain’t so different from the rest

Det är jävligt svårt att förhålla sig till det här när jag fått vara relativt symptomfri ett tag. Den där smärtsamma påminnelsen att just det, det kommer alltid tillbaka igen. Det blir ännu tydligare vilken skit en måste leva med. Det är inte ens någon tröst att det kanske kan bli bättre, eller åtminstone lätta lite, för det är en så fruktansvärt ensam process som förstör mig inifrån bara genom att behöva stå ut. Det finns inget vackert eller romantiskt i det här och nästa person som säger what doesn't kill you makes you stronger i min närvaro kan ju få pröva att gå i mina skor ett tag alternativt få en käftsmäll. Jag skiter i om det gör mig starkare jag vill bara få skiten att sluta. 
 
Du är våld, du är skuld, du är äckel och du är makt. Du är rökluktande händer mot min kropp och du är tystnad och du är skrik. Du är frågetecken och utropstecken och du är självklar och du är patetisk. Du är stöld, ilande skräck, sömnlöshet, uppgivenhet, apati och panik, du är på riktigt du är betydelselös du är saknaden av något annat än det här. Du påpekar gärna vad du förlorat och det är en ekvation där jag inte är inräknad, men det är egentligen du som har stulit allt från mig och jag hatar att du fortfarande har makten över mig. Du lyckades krossa det nya livet jag skapat för mig själv. Nu är allt infekterat. Du är stöld och du är makt. 
 

Ord är som napalmbomber, de ödelägger land

Jag försätts hela tiden i situationer där jag måste trösta när det egentligen är jag som påverkas negativt av situationen och du mest bara behöver en axel att gråta mot. Jag kan inte göra annat än att hålla minen och yttra snälla ord när jag egentligen bara vill säga fuck off och ge upp. Det vandrande störningsmomentet vid namn Agnes. Du är så stark säger ni, men jag kan inte riktigt förstå vem ni pratar om. Ser ni inte hur liten, svag och förkrossad jag är? Ser ni inte hur jag ligger som en tårdrypande hög på golvet och väntar på att bli avslöjad? Är jag stark för alla år jag klarat mig själv under tvångsmässig tystnad eller för att jag äntligen öppnat käften? Mitt nyårslöfte borde vara att sluta ljuga. Övergivenhetskänslorna slår till precis lika hårt igen och jag vet att det inte är på riktigt men jag kan inte låta bli att känna mig som ett klängigt litet barn som tar upp för mycket av din tid men jag behöver dig nog. Det psykiska gör liksom ont fysiskt nu och varje steg utanför dörren är som att balansera på en klippavsats. Men det var förvånansvärt tryggt att höra din röst och för någon sekund kändes det som att jag inte höll på att drunkna. 
 
Allt känns så trivialt. Hur ska vardagen någonsin betyda något igen och hur ska jag kunna gå tillbaka till det vanliga när det känns som att allting är på väg att gå under? Den där förbannade jävla skulden som greppar mina lungor i två stadiga grepp och jag får andnöd bara av tanken på hur jag ska klara det här. Jag kan alla nyanser av mörkret utantill men det här är något annat och jag kan inte navigera i känslostormarna. Jag har förlorat tolv år av mitt liv. Vad är mina skyldigheter och rättigheter i det här? Är ångesten verkligen bättre delad? 
 
Du är närvarande precis hela tiden. Jag vågar inte ens öppna min post längre. För tänk om dina fingeravtryck finns där igen och jag tvingas att bli medveten om din existens genom handskrivna bokstäver som får hela min insida att vändas utochin. Än mindre vågar jag vara odistraherad eller ens avsluta mina tankar. Vad som helst utom skulden. Du fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som att det aldrig kommer att få ett slut. Jag är ännu räddare nu än förut. Och så de där impulshandlingarna jag inte styr över snälla kom inte tillbaka. Det finns inga färdigheter i världen som kan få det här att sluta. Lova mig att vi kommer att skratta igen. 
 
 

Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Jag minns hur vi står på hustaket och beundrar utsikten den där natten när några utnyttjade en försvarslös liten kvinnoflicka och jag minns köket balkongen gården ångesten och porren på tvn som ni alla satt bänkade framför och tröjan som var utochin men det mesta minns jag inte för det är täckt av en tjock dimma men en sak jag vet är att efter den natten blev allting värre. Jag minns smärtan och hur det kändes som att det brann i huden, sjukanmälningen, minnesluckorna, vad fan hände? Ifrågasättandet. Skulden och skammen. En röst eller flera som frågade är du verkligen säker? Tystnaden som till slut orskade den oundvikliga kollapsen för en kan inte vara tyst hur länge som helst och det gick ju sakta framåt men ni hävdade ändå mutism när jag inte kunde yttra det ni ville höra för varför varför varför skulle jag någonsin lita på en man med penna och anteckningsblock igen? Jag minns fem fåtöljer och fem individer varav alla hade mer makt än mig och jag hatade två av dem av hela mitt hjärta men ändå fortsatte de att prata och ta beslut över huvudet på mig och jag drog trådar ur mjukisbyxorna för att ens klara av att sitta kvar i den där jävla fåtöljen. Jag minns att allting luktade cigarettfimpar men jag minns varken veckodag eller månad knappt vilket år men de blå ringarna under ögonen var desamma så vad spelade det för roll om det var onsdag eller torsdag när alla kroppsliga funktioner gett upp och tröttheten inte försvann hur många timmar jag än sov. Jag minns förbuden och löftena, jag minns promenaderna i området jag ville avnjuta i min ensamhet men jag hade ständigt någon i ryggen och uppmaningar i huvudet. Jag minns att jag undvek era blickar på stan och jag minns omvägar med hårt dunkande hjärta men mest av allt minns jag hånskratten och den där tröjan som var utochin. 

Men det är lugnt det är ingen fara jag minns det som om det aldrig har hänt. 
 
 

Alla sömnlösa nätter, allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant, och allt som en gång var ditt

Så himla lättriggad just nu, nästan alla ämnen vi berör skapar kaos i kroppen. Kanske är det för att vintern hittat tillbaka till det stenhårda greppet kring min hals. Ångesten och vintermörkret gör mig så otroligt utmattad. Jag orkar ingenting och vill bara sova dygnet runt men jag kan inte somna och gör jag väl det så är mardrömmarna sådär intensiva som dom är till och från. Skolan är hektisk och ämnena är tunga och det finns liksom inget andrum när det bara är nya examinationer hela tiden. Ni varnade om att det skulle kunna bli personligt men nej ni förstår inte och varför varför kommer vi in på ämnet hela tiden. Jag försöker att fokusera för det är bättre än att tänka på det där andra. Jag kan inte analysera situationen för mycket för då skulle jag bryta ihop och det har jag inte tid ork lust med så jag håller mig samman tills jag kan kolla tillbaka på det här och se att det var då och nu är nu. Även om skiljelinjen alltid varit väldig diffus. 
 
Du viskar när du pratar för det är som att sorgen har slagit knut på dina stämband och jag känner igen känslan så väl. Det är inte för att du inte vill, det går bara inte, för orden luckras upp någonstans på vägen. Jag väljer att blunda och inte lyssna när du påstår att det inte längre existerar någon victim blaming när det har internaliserats så djupt från den dagen jag lärde mig att prata. Men det mesta sätts i perspektiv när allt runtomkring är så snedvridet och politiker gråter krokodiltårar när nya beslut grundat i sandlåderetorik tas.
 
Skriv kroniskt förbannad i min journal. 
 
 

Säg till ångesten att jag inte känner skuld

Du tog dig friheten att inskränka min fristad, sätta avtryck på ställen som fram tills nu varit helt omarkerade. Det fanns ingenting här som påminde mig men nu har du berövat mig det också, precis som allt annat du tagit. Regn regn regn och åter regn och det är vattenpölar i skorna när jag vandrar runt och hoppas på att tiden ska gå snabbare så att jag kan få uppleva den där distansen igen. Det här påverkar mig så mycket att jag tappar all verklighetsförankring och glömmer bort hur en beter sig. Varenda social situation, varje välmenande hand på min axel, varje ord, varje steg. Jag är så arg. Vill sparka någon i skrevet, skälla tills någon äntligen kan greppa vad jag menar och få dom som skriker efter oss att förstå hur det är att leva under konstanta hot.
 
Jag hatar hur ni systematisk arbetat för att radera min förmåga att känna, diagnostiserar känslor och får alla slags kroppsliga uttryck att på automatik bli neutrala, återställda, ur funktion. Symtom av patriarkala strukturer blir medicinerade, dämpade och avfärdade som överdrivna när en egentligen rent mänskligt reagerar. Upplevelser delas upp i rätt och fel för hur jag tolkar och reagerar i situationer har ingen validitet. Så jävla begränsande. Jag sörjer att ni stulit min förmåga att visa vad jag känner och jag ångrar så himla mycket. Ångrar den instinktiva tystnaden. Vågar inte tänka på allt som hade varit annorlunda om jag bara hade kunnat vara ärlig från början.
 
Du lovade att det var över men nu händer det igen. 
 
 
 

Paketet med cigaretter rymmer aldrig tillräckligt. När allting runtom känns äckligt, det som en gång var så mäktigt

Förlåt för att jag inte kan berätta vad som pågår när du frågar hur det är. För frågorna kommer alltid när blicken blir tom, när orden sinar och jag kopplar bort hjärnan från den fysiska kroppen. Förlåt. Jag önskar verkligen att jag kunde. Tvingar mig istället tillbaka till att vara medveten i stunden. Sådär smärtsamt medveten att jag ser varenda rörelse, hör varenda andetag, känner varenda millimeter av kroppen som bara blir tyngre och tyngre men ändå är så lätt att den när som helst kan springa iväg. För den är inte min. Jag styr inte impulserna och tvångstankarna. Kroppen är någon annans och den har inte varit min på så många år att jag glömt bort hur det känns. Det är knappt så att jag förstår det själv, men det känns så jävla intensivt. Jag vet inte hur det går till och jag vet inte vad det är som sitter och dirigerar mina tankar, upplevelser, känslor, impulser. Hur kan något som är så förankrat i vad som uppfattas som jag tillhöra någon annan? Vill veta hur det är att känna sig själv och jag längtar efter känslan av att vara sin egen.
 
Ett två tre fyra gånger jag tappar räkningen för tillslut orkar jag inte hålla reda på antalet längre. Det blir ett virrvarr av allt och ska jag vara ärlig orkar jag inte trassla ut det. Varför försvinner inte smusten med tvål, behöver jag klorin bensin tändstickor? 
 
 
 

Wanted to take a fucking brick and push they teeth through they liver. Wanted to smash the fucking world and burn its leftover parts.

Att en simpel fråga ställd i välmening kan göra en bra dag till katastrofal och locka på jagstårinteut-känslorna är fortfarande omvälvande. Åh den fantastiska verkligheten av hur trauma påverkar en och dess följder som verkar vara förevigt närvarande. Flashbacks at its finest. Känner mig som ett skolboksexempel på hur konsekvenserna tar form. Men glöm för fan inte bort att andas mellan hulkningarna och rädslan. Kom ihåg vad du lärt dig. Men det är som att kroppen glömmer bort hur den andas och lungorna kollapsar när det svartnar framför ögonen och jag ser ingenting annat än blixtrande minnesbilder bakom stängda ögonlock. Som en verklighetstrogen dröm i vaket tillstånd som kroppen låser sig fast vid som en inte har en chans att ta sig ifrån. Men samtidigt inte bara minnesbilder utan snarare ett återupplevande. Ångesten stiger stiger och stiger och jag blir liksom chanslös där utanför porten när jag kedjeröker. 
 
Fan vad jag skulle behöva dig nu. Kan du inte prata om serier om helgen om något du läst vad som helst utom det här. 
 
(det blir bätte imorgon)
 
 

16/9 - 15 23.52

Jag lever i en liten studentbubbla. Jag läser läser läser och antecknar antecknar antecknar. Jag tror att jag börjar komma in i någon slags rutin så att jag har koll på alla dessa hundtratals sidor som ska läsas och till när. Allt är nytt men det fungerar och jag klarar av det. Det var väl naivt att tro att alla symptom skulle försvinna enbart pga miljöombyte, men utan att jinxa något så vågar jag ändå säga att jag mår bättre än på väldigt länge. Flera år. Många symptom är kvar och är intensivare vissa dagar än andra, men det är hanterbart. Mardrömmarna är fortfarande absurda och fruktansvärda, men det är inget som längre förstör flera dygn. Distansen var mer än nödvändig och det är en sån lättnad att inte behöva vara livrädd dygnet runt. 
 
Datum har av någon oförklarlig anledning alltid varit viktiga. Omedvetet lägger jag det på minnet. Oavsett om jag vill det eller inte. Årsdagar, veckodagar, månader. Idag är det en stor dag, en halvårsdag. En dag jag räknat ner till, kämpat för och aldrig riktigt vågat tro på. Och som jag fått höra att andra inte trott på heller. Men jag klarade det. 
 
Så en enorm jävla highfive till mig själv som äntligen nådde fram till sextonde september tvåtusenfemton. 
 
 
 

Another ticking bomb to bury deep and detonate

Letade efter något slags bevis på att det inte var jag som var sinnessjuk men gick bara därifrån med overklighetskänslor och en djupare känsla av att fan fan det är mitt fel och har alltid varit (det var aldrig mitt fel). Vad fan trodde jag att det skulle vara bra för. Jävla borderlinebarnHon har det svårt men jag tror att hon är lycklig. 
 
Jag har avpersonifierat dig i så många år för att överleva. Slutat benämna dig vid namn för att få distans. Att läsa dina tankar och känslor var bara dumt och nu vill jag bara glömma radera utplåna. Älskade ungjävel vad händer med oss. Sylvass metall mot len flickhud. Dina upplevelser är så olika från mina och du försöker avsäga dig allt ansvar pga din frånvaro. Jag vet inte riktigt vad som är mest smärtsamt, att vara medveten om att en inbillar sig en mer lätthanterlig sanning eller att ha det där värsta svart på vitt. Är det ändå inte fruktansvärt fascinerande och smärtsamt hur kroppen kan lagra en känsla, en lukt, en beröring så intensivt att när något snarlikt uppkommer är det som att återuppleva allt igen. 
 
Du sa att tystnaden var outhärdlig. "Kom ihåg att du behöver inte säga någonting, huvudsaken är att du är där - det säger tillräckligt". Jävla bullshit. Det hade varit bättre om du höll dig borta. Den falska snällheten får mig bara att vilja spy. Skurar och skrubbar tills figrarna nästan blöder för jag måste trötta ut ångesten så att den inte orkar hålla mig vaken. Men så ligger jag ändå här långt in på morgonen med ett snurrande huvud för så fort jag blundar kommer minnesbilder och tankar och känslor jag inte visste att jag hade. Nätter som dessa tar aldrig slut. Stundtals skyddande knän mot allt som var du.
 
 

6/7 - 15 22.28

Sommaren är en enda lång prövning då jag antingen måste välja att svettas ihjäl eller konstant vara på gränsen till ett sammanbrott kombinerat med skakande ångest som gör mig oförmögen att fokusera på något annat än de brännande blickarna och oförskämda frågorna. Pest eller kolera, ångest eller helvete, som om det gör någon skillnad. Trygga rum gör det lite lättare och jag uppskattar när tonen i din röst inte förändras när du ser mig på ett nytt sätt. Jag är inte skör. Jag kan låta bli att bry mig när snubbgänget granskar mig från topp till tå vid busshållsplatsen och säger eeuw medan de går förbi och jag kan skratta åt när en vuxen kvinna frågar om jag inte borde vaxa benen och impulsivt frågar varför varför klippte du sig så kort. Men vissa saker har jag inget dräpande svar på och jag tar åt mig, slås ner och drar på mig de svarta jeansen igen. Men jag försöker och jag gör det som var omöjligt för bara ett år sedan fastän det tar mer energi än det ger. Men jag försöker. 

Istället för att helt och hållet övervinnas när det mesta går åt helvete så ska jag betala en främling för att köra en nål genom överläppen på mig som tröst. För adrenalinet, förändringen, förnyelsen. 

 

Mitt tillstånd är en istid, från mig hörs inga skrik

Det gick bra ett tag, jag hade lite flyt och kände att jag kunde ta mig upp på morgonen utan större motstånd. Men det är alltid där hoppet hånar mig, när jag vågar hoppas på att det ska bli bra, om än bara för en stund. Jag blundade i en sekund och sen blev jag knockad mot marken. Ett sms jag inte hunnit gardera mig mot blev som om någon ryckte av ett plåster alldeles för fort men istället för att smärtan skulle lägga sig fort så drog det istället upp nya sår. En ogenomtänkt handling resulterade i en jävla jättesten i magen av dåligt samvete. Sen samtalet jag fruktat i evigheter. Vi gör allt vi kan, men mot myndigheter är vi helt maktlösa. 

Allt på en gång. För inte ska du få tro att det ska kännas bra allt för länge. Ångesten står alltid redo runt hörnet, redo att klubba ner mig när jag minst anar det. Inte mer nu tack. Inte idag. Låt mig få gråta klart innan det händer något mer. Kom med kritiken en annan dag, bara inte idag. 

Hon sa att mina tankegångar var hälsosamma och logiska och jag vill tro på det, men egentligen vill jag inget annat än att det ska sluta snurra någon gång. Pausa en stund så att det blir tyst för en gångs skull och jag kan få sova en natt utan mardrömmar. 




Dom har ritat röda linjer, i färgen av blod
så passande när människorna faller överbord

Ole dole doff, människor ska bort
ni får inte vara inuti Europas fort

Jag vädrar blod, det luktar sorg

Dagarna har försvunnit men jag tror fortfarande att jag ser dig ibland. Jag vet ju att det är någon typ av inbillande önsketanke men jag blir ändå lika besviken varje gång jag inser att det var fel, igen. Trappstegen är fortfarande lika många men ditt namn är utbytt på brevlådan och ljuden är annorlunda. Så välplanerat. Ändå hävdar de motsatsen. Ignoranta idioter. Eller kanske ljuger dom för att trösta, för att lindra det onda lite. Men vad fan är tröstande med ett misstag? Får fortfarande dimmiga ögon och katastroftankar när jag tänker på det, att det var så nära mellan oss. Förlåt för att jag inte visste. 
 
Nervösa sammanbrott och separationsångest och någon bredvid snor allt mitt syre så att jag långsamt långsamt kvävs. Jag tänker på dig. Varje gång jag passerar brevlådan där ditt namn inte längre finns kvar. Jag tänker på dig.

 
 
 
 

Jag ber i förväg om förlåtelsen, du kommer att förstå mig sen

Åh vad det är lätt att predika om rätt och fel men så sitter jag där i den röda soffan med blicken i golvet, flackande blick och gråten i halsen. Tar jag emot slag efter slag som hindrar skriken. Istället för att agera utefter förståndet hör jag mig själv komma med ursäkt efter ursäkt. Förlåt för att jag förstör stämningen med min gråt. Vänder och vrider på mina sanningar för allt är bättre än de ursprungliga minnena. 

Nu räcker det. Nej du klarar av en lögn till. Nu är väl ändå ett bra läge. Du klarar av att vara tyst i några år till. Var inte så överkänslig eller kanske ska du lyssna på dina känslor. Fortsätt att ignorera det där rivandet i bröstet eller sluta kanske att censurera allt. Landar i orättviskänslor som jag inte kan göra någonting åt. Men jag är ändå inte arg på någon som förtjänar det.

Jag har en fråga. Hur visste du som åttaåring att det här ska du hålla tyst om? 


Tidigare inlägg