12/11 - 16

Jag försöker gå vidare med den sista lilla kraften min kropp besitter. Försöker att prata om saker och minska rädslan som är påtaglig i alla situationer och släppa på kontrollen som skapat strategier som hållit mig flytande de senaste tio åren. Men det går inte när motsatsen trycks upp i ansiktet på mig när jag minst anar det. När jag möts av det där namnet på mobilskärmen på morgonen, när sveken överlappar varandra så att jag inte vet vad jag ska ta itu med först, när jag återigen bemöts av tystnad när jag väl hävdar mig, när kontaktförsöken är luddiga och jag lämnas i ett analyserande om vad fan det kan betyda egentligen. När jag blir ifrågasatt och alla mina värderingar totalt glöms bort för jag överdrev nog kanske ändå. Det går inte att försöka glömma när ni är här hela tiden. Det är knäpptyst men det skriker. Allt det där som är begravt under skulden och skammen. 

Jag är dömd till livstid, du kan bara byta kommun. Jag är dömd till en livstid av hjärtskärande mardrömmar, du kan höra av dig när helst du önskar. Jag är dömd till en livstid av terapitimmar, du har råd att ifrågasätta min validitet. 

Ni går vidare.

Jag får aldrig någon ursäkt för ni vet att jag är tyst som muren jag är ingen som gapar och skriker eller våga lyfta luren för att be om hjälp. Ni säger aldrig förlåt för ni vet att jag alltid klarat mig själv med sekunder från att drunkna men jag håller mig alltid över vattenytan för vad har jag för val egentligen. Det är svek efter svek efter svek och min röst är dold bakom era slag och era hot för när jag väl hävdar mig möts jag av hånskratt eller tystnad, ett "okej", ett ifrågasättande och skuldbeläggande. Tack för hjälpen tack för straffen tack för konsekvenserna tack för den kroppsliga paralyseringen för den påtagliga paniken för den övermäktiga känslan av att nu går jag under. Tack. 

I don't love you anymore

 

jag har hjältarna i ryggen nu

Jag fyller på listan av förövare. Blir berövad på min trygghet och mitt hem, igen, och ingen idyll i världen kan radera symptomen som jag bär som en tyngd på mina axlar, eller linda in ångesten i bomull, få tårarna att sluta, hindra minnesbilder eller radera rädslan i deras beröring. Ändå blir jag förvånad över det senaste tillagda namnet i listan av ondska för syskonskapet fick ta ordentligt med stryk och efterskalven var förödande. Blir förvånad av att den svartvita världsbilden bevisas korrekt när trygghet kan växla till otrygghet på några sekunder en vanlig måndag. 

Du skriker mitt namn. 
Jag tröstar. 

Det finns triggers i varenda vardagssamtal och det känns som att ångesten föralltid kommer ligga som en underton i allt jag gör. Jag blir uppgiven och känner att fan inte en enda sak till för jag vet inte hur många slag en ska vara tvungen att ta innan det är okej att avsäga sig allt utom en plats under täcket. För ja, det finns en lista på förövare och bara det borde vara nog. 

Du ber aldrig om ursäkt.    

Men du lindar in dig i offerkoftan så fort som möjligheten finns och jag får återigen inta vuxenrollen inför den som utnyttjat varje uns av personlig information på ett sätt som river upp all känsla av förtroende jag någonsin känt. Under några timmar försvann allt jag jobbat så hårt för att ta tillbaka och det var nog det som gjorde ondast på något sätt. Det fysiska blir psykiskt för oss båda när jag desperat letar efter orsaker för att ursäkta ditt beteende för inte kan det väl vara så att allt det där verkligen hände. Men det finns inga ursäkter i världen som kan lindra det här. Jag drömmer mardrömmar om er på nätterna för ingen bearbetning i vaket tillstånd är tillräcklig för att jag ska kunna glömma allt ni gjort. 

Skillnaden nu är att jag har en egenvald familj som lyssnar och tröstar och bara deras närvaro får mig att faktiskt kliva upp efter ännu en natt utan vila och makabra mardrömmar. Jag blir omhändertagen på ett sätt jag inte är van vid så samtidigt som omständigheterna är fruktansvärda vet jag att jag har mina hjältar i ryggen nu. 


Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

Det är en förjävligt smärtsam insikt men vad mer kan jag göra än att ha långa samtal där jag är så ärlig jag bara kan, ställa frågor, vara uppmärksam på era känslor och vara så tydlig som möjligt med vad jag önskar och vill. Det vore trevligt om jag fick någon slags bekräftelse på att jag är en person som sitter här bredvid och pratar med dig. Jag bemöts bara av tystnad eller illa valda ord som får mina allra värsta misstankar att besannas. Jag känner mig som ett litet barn som skriker och stampar i golvet för att få uppmärksamhet men ni hör mig ändå inte. Jag är så trött på utebliven respons och ignorerade känslor. Jag ger upp och erkänner mig besegrad. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag ens ansträngde mig från början. 

Det blir för jobbigt för dom och jag blir bortglömd. Som vanligt. Återigen sviken och samtidigt vågar de påstå att rädslan över att bli övergiven är ett sjukdomstecken. Men deras kategorisering av legitima och icke-legitima känslor är så jävla irrelevanta. Ångesten är inte klädsam på något vis när jag vaknar i svettpölar på gränsen till panik för att drömmarna känns så verkliga, när disken staplas på nattduksbordet för att jag inte orkat resa mig idag, när en dusch känns oöverkomligt och kroppen känns sådär paralyserad att jag inte kan fastän jag vill. Det krävs så jävla lite för att knuffa omkull mig så att jag förblir liggandes. Den lilla makten jag återfått över mig själv raserades på några sekunder under det där jävla eftermiddagskaffet. 

Jag är så tacksam över att jag har min regnbågsfamilj. 

 

jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt

En bör vara tacksam för att en blir betrodd överhuvudtaget och inte klaga över subtilt bagatelliserande. Eller? Din tolkning gör det inte mindre smärtsamt för mig och dina känslor är långt ifrån mina. Du säger

vi har sånt flyt nu, du borde ta vara på den här känslan

utan att en enda gång stanna upp och fråga hur jag mår. 

Men jag får välja bort dig, jag behöver inte agera terapeut och lyssna på ditt ältande som får mig att vilja ge upp tusen gånger om dagen. Du pratar så vardagligt om allt det där som förstört hela mitt liv och trasat sönder varenda liten framtidsutsikt jag någonsin haft. Så jag låter bli att svara när du ringer. Ni lyssnar inte på mina önskningar om att vi måste prata om det så jag bemöter er med samma metod. Den välbekanta och trygga tystnaden som aldrig orsakat någonting annat än tvivel och skuld. Jag blir sängliggandes i flera dagar. Sådär paralyserad att jag inte ens orkar sätta på en serie. Jag orkar ingenting annat än att kedjeröka i regnet. Jag glömmer allt som jag vet kan lindra det värsta. Blir liggandes, grämer mig ältar sörjer tänker känner. Jag möts av en tom blick och nerutalt ansiktsuttryck i spegeln. 

Men jag känner ändå en uns av styrka i besluten jag lyckas ta. Det är min tur att ta tillbaka makten över min kropp och mitt självbestämmande. Det är min tur att definera mig själv och leva efter mina egna villkor. Det fanns ett otroligt värde i att sätta ord på det jag alltid känt men aldrig tagit på allvar, att greppa tag i det lilla modet och känna styrkan efteråt. Att själv få bestämma. Jag beklagar mig alltid över att de som förtjänar det aldrig får några konsekvenser av sitt handlande. Så de sömnlösa nätterna går ut på att planera hämden, så att konsekvenserna hamnar där de hör hemma. 

Jag ska ta tillbaka allting ni stulit, hur långt tid det än kommer att ta. 
 
 

remember that your strength is also built on what you lost

Istället för att prata om hur allt går åt helvete och hur vi systematiskt blir motarbetade från alla håll och kanter tänkte jag dela med mig av det jag dokumenterade under en vecka i Berlin med familjen. Både med mobil och systemkamera. Även om det var stor brist på introvert ensamtid så gick det förvånansvärt bra att spendera en hel vecka tillsammans, även om jag var extremt socialt utmattad när jag kom hem. 
 

En vet att en hamnat rätt när Ingen människa är illegal-klibbor sitter här och var. 

På takterrassen Klunkerkranich i Neukölln. Alla som är i Berlin borde åka dit. 

En glad mamma.


Funktionsvarierade i Friedrichshain. 


Det är inte Säpo som är efter oss här, utan en jävligt läskig olycka med en bil som körde in i en cyklist. Men vi var glada ändå tydligen. 



Vi drack en vegansk ACAB-öl. 





Baren på takterrassen där en kunde värma sig när det blåste för mycket. Nästan lika mysigt som utsidan!

 
 

so im gathering all my forces of sense to stay sane

Varför är älta prata älta prata prata prata prata det enda alternativet? Det är det sista jag vill. Men ändå finner jag mig själv i nya väntrum. Nya ögon jag inte vågar möta, nya system att kämpa sig igenom, nya frågor som egentligen är desamma för det enda alternativet är att prata tills det inte finns något mer att säga. Det enda lilla hoppet som finns kvar är datum i kalendern men jag förväntar mig egentligen ingenting annat än att det ska bli värre för de där frågorna gör knappast att jag kan gå vidare. Men vad finns det för alternativ?

Ta en promenad gå på ett friskispass har du prövat innebandy någon gång?
Äsch, det är sånt där som går över när du blir äldre. 

Jag betalar snällt avgifterna som spräcker den tunna studentbudgeten och lyssnar på människa efter människa som tror sig veta bättre, för du förstår jag har flera års utbildning i ryggen. Du är bara sjukhusskadad vännen. 

Det är motvind och jag är så utmattad att jag inte orkar gå längre. Min existens är förnekad men det är väl kanske lika bra för allting som en gång var jag har ändå stulits. Jag kan inte längre urskilja symptomen och det är den värsta frågan av alla för tydligen är problematiken lika med personligheten och personligheten är problematiken. 

Vi skrapar deras ansikte mot asfalten snälla vi gör det jag vill aldrig se deras smil igen. 

Shame, you're all i've got left

Man orkar tills man inte orkar mer
och då är det försent

så jag gav mig själv en tidig födelsedagspresent
i form av blanketter till försäkringskassan
och läkarintyg
 
och jag skäms vågar inte berätta
för prestera har jag alltid kunnat 

grattis på födelsedagen din miserabla jävel
 
 

och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Att vara tillbaka här är både en vinst och en förlust. En vinst för att jag gör allting rätt, jag gör allting som jag inte gjorde förut. Jag sover inte bort dagen, jag isolerar mig inte i lägenheten, jag försöker äta regelbundet, använder mig av färdigheter, försöker somna i tid, ber om hjälp när det blir för mycket. Vinsten är att jag gör allting jag borde göra. Förlusten är att det inte hjälper alls. Jag står fortfarande här och stampar och trampar och försöker få någon att se min desperation. Tårarna känns som syra när det bränner och fräter bakom ögonlocken men jag kan inte gråta längre för det spenderade dom flera år på att arbeta bort. Jag vågar inte visa hur händerna skakar av rädsla, allt för en vänförfrågan på facebook som får förnedring efter förnedring att återuppspelas så många gånger att jag glömmer bort vart jag befinner mig och jag tror att du står bredvid mig för jag känner precis hur du luktar. Jag vågar inte förklara för er att det känns som att ni gått vidare medan jag hamnat hundra meter bakom. Ensam. Allt jag ser är era ryggtavlor när ni går vidare medan jag står kvar här för jag fick aldrig ens vara barn så hur ska jag kunna bli vuxen? 

Ingen orkar ta ansvar för någon som alltid behöver tas om hand. Det är den som skriker högst som får hjälp snabbast så jag ställer mig tyst i ledet och infinner mig i systemet men jag kan inte övermannas helt av tanken att det alltid kommer att vara såhär så jag klamrar mig fast vid det lilla hoppet om att kön ska minska så att jag kan slippa känslan av att vara bortglömd om än bara för en stund. 

Det som gjorde mest ont var aldrig rakbladsvasst
det var deras förnedring
efter förnedring

Nej, nu pratar vi om något annat, det är jobbigt när det blir obekvämt och vi måste hålla händerna sysselsatta för att vi inte vet vad vi ska göra av oss själva och flackar med blicken för att det inte finns något neutralt att fästa den vid i en situation som den här. Vi pratar om något annat och undviker ämnet i några decennium till. Visst blir det bekvämast så?

Jag går på gator där jag lämnats men du har fått nog av dom kvarteren

Vardagen går på alldeles för snabbt och jag försöker plugga om symboliska universum och gubbar som grundat sociologin och försöker förstå begrepp som inte ens lärare kan förklara utan att trassla in sig i obegripliga formuleringar och motsägelsefulla påståenden som slutar i "det är svårt att förklara" men som vi ändå blir examinerade på. Men mest av allt börjar jag bara gråta så fort jag sätter mig ner med böckerna och den duktiga flickan i mig som bara bryr sig om prestationer brottas ner av ångesten. Jag tröstshoppar fina underkläder och äter en påse popcorn om dagen blandat med för mycket kaffe. Jag hade några sömnlösa veckor men efter en kort träff med en okompetent läkare som slängde ur sig diverse falska och nedvärderande meningar fick jag sömntabletter så nu är jag istället konstant bakis och svimfärdig av medicinen. Men jag sover iallafall, om än med i snitt två mardrömmar per natt. Pest eller kolera liksom.  

Har också varit en sväng i Malmö, slutat röka (och börjat igen) och tagit förjävligt jobbiga beslut som gav ännu mer förjävliga konsekvenser trots att jag handlade rätt. Intressant det där med hur fel människor alltid får skulden och får ta den hårdaste smällen av andras oförstånd. Jag känner inte igen mig själv i sociala sammanhang, har tappat allt jag en gång kunnat känns det som. Är awkward och vill mest bara tillbaka till sängen där jag återigen kan vältra mig i allt som suger. 
 
Det här är ett naturskyddsområde i närheten av där jag bor. Hur fint som helst. Har jag sagt att jag flyttat? 

Bor med dessa två (sorry not sorry för alla kattbilder på snapchat) sen en månad tillbaka och en roomie ute på landet-ish. Måste gå igenom en mörk skog och tunnel för att komma till Ica (blev nästan överfallen av ett mystiskt djur i mörkret där en gång), är granne med ett gäng hästar och har gångavstånd till naturskyddsområden. Pussy är nöjd för hon ska bli utekatt, fast än så länge hatar hon grannkatterna. Finns så himla mycket attityd i den lilla lilla katten. 
 
Har även varit på Seinabo Sey och grät så fort hon kom in på scenen pga en kombo av rödvin, veckor av sömnlöshet, allmänt emotionellt kaos och för att hon är så fruktansvärt jävla bra. Such a queen. 

maybe this story ain’t so different from the rest

Det är jävligt svårt att förhålla sig till det här när jag fått vara relativt symptomfri ett tag. Den där smärtsamma påminnelsen att just det, det kommer alltid tillbaka igen. Det blir ännu tydligare vilken skit en måste leva med. Det är inte ens någon tröst att det kanske kan bli bättre, eller åtminstone lätta lite, för det är en så fruktansvärt ensam process som förstör mig inifrån bara genom att behöva stå ut. Det finns inget vackert eller romantiskt i det här och nästa person som säger what doesn't kill you makes you stronger i min närvaro kan ju få pröva att gå i mina skor ett tag alternativt få en käftsmäll. Jag skiter i om det gör mig starkare jag vill bara få skiten att sluta. 
 
Du är våld, du är skuld, du är äckel och du är makt. Du är rökluktande händer mot min kropp och du är tystnad och du är skrik. Du är frågetecken och utropstecken och du är självklar och du är patetisk. Du är stöld, ilande skräck, sömnlöshet, uppgivenhet, apati och panik, du är på riktigt du är betydelselös du är saknaden av något annat än det här. Du påpekar gärna vad du förlorat och det är en ekvation där jag inte är inräknad, men det är egentligen du som har stulit allt från mig och jag hatar att du fortfarande har makten över mig. Du lyckades krossa det nya livet jag skapat för mig själv. Nu är allt infekterat. Du är stöld och du är makt. 
 

Ord är som napalmbomber, de ödelägger land

Jag försätts hela tiden i situationer där jag måste trösta när det egentligen är jag som påverkas negativt av situationen och du mest bara behöver en axel att gråta mot. Jag kan inte göra annat än att hålla minen och yttra snälla ord när jag egentligen bara vill säga fuck off och ge upp. Det vandrande störningsmomentet vid namn Agnes. Du är så stark säger ni, men jag kan inte riktigt förstå vem ni pratar om. Ser ni inte hur liten, svag och förkrossad jag är? Ser ni inte hur jag ligger som en tårdrypande hög på golvet och väntar på att bli avslöjad? Är jag stark för alla år jag klarat mig själv under tvångsmässig tystnad eller för att jag äntligen öppnat käften? Mitt nyårslöfte borde vara att sluta ljuga. Övergivenhetskänslorna slår till precis lika hårt igen och jag vet att det inte är på riktigt men jag kan inte låta bli att känna mig som ett klängigt litet barn som tar upp för mycket av din tid men jag behöver dig nog. Det psykiska gör liksom ont fysiskt nu och varje steg utanför dörren är som att balansera på en klippavsats. Men det var förvånansvärt tryggt att höra din röst och för någon sekund kändes det som att jag inte höll på att drunkna. 
 
Allt känns så trivialt. Hur ska vardagen någonsin betyda något igen och hur ska jag kunna gå tillbaka till det vanliga när det känns som att allting är på väg att gå under? Den där förbannade jävla skulden som greppar mina lungor i två stadiga grepp och jag får andnöd bara av tanken på hur jag ska klara det här. Jag kan alla nyanser av mörkret utantill men det här är något annat och jag kan inte navigera i känslostormarna. Jag har förlorat tolv år av mitt liv. Vad är mina skyldigheter och rättigheter i det här? Är ångesten verkligen bättre delad? 
 
Du är närvarande precis hela tiden. Jag vågar inte ens öppna min post längre. För tänk om dina fingeravtryck finns där igen och jag tvingas att bli medveten om din existens genom handskrivna bokstäver som får hela min insida att vändas utochin. Än mindre vågar jag vara odistraherad eller ens avsluta mina tankar. Vad som helst utom skulden. Du fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som att det aldrig kommer att få ett slut. Jag är ännu räddare nu än förut. Och så de där impulshandlingarna jag inte styr över snälla kom inte tillbaka. Det finns inga färdigheter i världen som kan få det här att sluta. Lova mig att vi kommer att skratta igen. 
 
 

with your red stained hands that you’ve sterilized with excuses in case i shout


 


Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Jag minns hur vi står på hustaket och beundrar utsikten den där natten när några utnyttjade en försvarslös liten kvinnoflicka och jag minns köket balkongen gården ångesten och porren på tvn som ni alla satt bänkade framför och tröjan som var utochin men det mesta minns jag inte för det är täckt av en tjock dimma men en sak jag vet är att efter den natten blev allting värre. Jag minns smärtan och hur det kändes som att det brann i huden, sjukanmälningen, minnesluckorna, vad fan hände? Ifrågasättandet. Skulden och skammen. En röst eller flera som frågade är du verkligen säker? Tystnaden som till slut orskade den oundvikliga kollapsen för en kan inte vara tyst hur länge som helst och det gick ju sakta framåt men ni hävdade ändå mutism när jag inte kunde yttra det ni ville höra för varför varför varför skulle jag någonsin lita på en man med penna och anteckningsblock igen? Jag minns fem fåtöljer och fem individer varav alla hade mer makt än mig och jag hatade två av dem av hela mitt hjärta men ändå fortsatte de att prata och ta beslut över huvudet på mig och jag drog trådar ur mjukisbyxorna för att ens klara av att sitta kvar i den där jävla fåtöljen. Jag minns att allting luktade cigarettfimpar men jag minns varken veckodag eller månad knappt vilket år men de blå ringarna under ögonen var desamma så vad spelade det för roll om det var onsdag eller torsdag när alla kroppsliga funktioner gett upp och tröttheten inte försvann hur många timmar jag än sov. Jag minns förbuden och löftena, jag minns promenaderna i området jag ville avnjuta i min ensamhet men jag hade ständigt någon i ryggen och uppmaningar i huvudet. Jag minns att jag undvek era blickar på stan och jag minns omvägar med hårt dunkande hjärta men mest av allt minns jag hånskratten och den där tröjan som var utochin. 

Men det är lugnt det är ingen fara jag minns det som om det aldrig har hänt. 
 
 

kravla upp och sen, spring igen

Den här går på repeat när allting är så fruktansvärt jävla svårt att allt en kan göra är att gråta, ha långa telefonsamtal med mamma och försöka att inte kapitulera helt. Det är som att springa i konstant jävla uppförsbacke. 
 
 
Gick in till din hjärtkammare
Rörde vid varenda cell
Hörde skriken från dina barndomsår
Sa "Jag förstår, jag förstår, jag förstår, jag förstår"